Stolt över mig själv!

Hittade en dikt som jag skrev om lite. Det stämmer så otroligt bra.

 

Att bli sjuk är som att åka rutschkana -det är hur lätt som helst. 

Men att bli frisk är som att klättra upp för ett berg- det är jättejobbigt och kräver styrka,

Men det är värt varenda steg man tar, för när man nått toppen så har man klarat av sitt livs värsta utmaning.

 

 

Nu ligger jag på avdelningen och låter snart det sista cellgiftet förstöra min kropp. Fyfan  snart klar. 

Tänk jag klarade det, och jag har gjort det så förjävla bra. Är stolt över mig själv. Jag och min lilla kropp har samarbetat nu i ca 6 lååååånga månader.  Helt klart dom värsta månaderna i hela mitt liv. 

Inte bara för behandlingen, nej också för dom vänner och andra anhöriga/släktingar  som jag tappat under dessa månader. Vissa av dessa människor gör mer ont att ha tappat än andra. Människor som betytt mycket för mig.

Speciellt en person som jag alltid trott skulle finnas där försvann plötsligt. 

Är ändå glad att jag bestämt mig för att leva utan dessà människor. 

Hoppas ni läser och förstår vilka ni är. Tänk så fort livet kan ändras, ni vet aldrig nästa gång kanske det är ni som ligger där..  

 

För några månader sedan trode jag inte att mitt inre skulle orka fortsätta på den långa och tuffa vägen jag tvingats gå. Men efter den långa vägen ser jag nu äntligen ett slut.  Det gäller att våga fortsätta kämpa, för min kamp mot den här cancern är min väg mot ett friskare liv. Slutar jag nu har jag ingenting att vara stolt över, jag skulle förstöra för mig själv, helt enkelt göra mig själv besviken. Varje dag känner jag att någonting saknas men jag kan inte riktigt sätta tummen på vad det kan vara. Kanske är det en längtan av att vara frisk lycklig.

Många säger att jag gör ett bra jobb och att jag är duktig, dom som står mig nära säger att dom känner sig stolt över mig.  Och jag håller med ;) jag är sjukt stolt över mig själv. Inte kunde jag i den vildaste fantasin tänka mig att jag skulle klara det.  Att man är rädd för döden någon gång i livet är ganska normalt men har nog aldrig varit så rädd som för några månader sedan. En dödlig sjukdom valde mig och min kropp att ta fäste i. Varför kan man då undra... 

 

Jag ska fira med en stor fest att cellgiftet är färdigt. Jag är ju nästan frisk för tusan! 

Äckliga sjukdom hoppade på fel person med massor med skinn på näsan. 

Fuck you cancer, och sluta upp med att djävlas med fel människa.

 

Jag känner mig starkare nu än någonsin även om ångesten för framtiden är stor. Att vara 20 år, småbarnsmamma, husägare, fru, arbetslös och drabbas av cancer är fan inte rättvist men om man intalar sig själv att allt kommer ordna sig och ger fan på att man ska lyckas så klarar man det. Med min envishet kommer man långt har min pappa sagt till mig :) 

Inget kan stoppa mig längre. Tar dagen som den kommer och litar mer på min egen magkänsla.

 Tänker leva mitt liv precis som jag tänkte mig för 1 år sedan. 

Min största önskan är att få bli mamma igen. 

 

 Du har förstört mitt liv tillräckligt äckel jävla cancer. 

 

halloj bruden
måste bara kommentera angående de man förlorar vid en kris, jag vet precis vad du menar, när denise dog så förlora jag mina närmaste vänner och tappa kontakten med mina bröder. och de jag inte har umgåtts med de kom mig närmare och är med mig idag.
jag tror att rädslan skrämmer iväg människan, de orkar eller klarar inte av den trauma man bär. men oavsett vad de har för anledningar så säger jag bara en sak TA INTE IN DEM I DITT LIV IGEN. nu vet du att skulle du nån gång drabbas av nån kris så kommer de inte att finnas där. och jag anser att det är tamejfan skandalöst hur man kan svika en person i nöd. och jag hoppas att de får smaka på sin egen kaka en vacker dag. så de får känna hur det känns. för vi som blir lämnade vi är ju nog drabbade och så drabbas vi även av svek. oförlåtligt.
jag tycker att det är så skönt att behandlingen är över och att du nu kan börja planera ditt liv. kanske börja våga lita på ett friskare liv. där fler syskon får utrymme också, fast din resa har varit hemsk och orättvist vill jag tacka ödmjukast för att jag har fått möjlighet att följa din blogg på din resa.

många miljoner kramar till dig lisa, du är min hjälte. // pia

heja lisa jag viste hela tiden du skulle klara det. Och jag tillhör den skaran som är väldig stolt över dej men det har jag alltid varit stolt över få vara morbror åt dej o dina syskon alltid. nu hoppas jag allt gott tiill dej och kim för det är ni då verkligen värda stor kram från morbror :-)