Jag vet snart inte vad jag ska göra. Jag känner mig bara så jävla tom innuti...

Idag har jag varit hos läkaren i Sunderbyn för att tömma vätska ur "bröstet" eller det som finns kvar.
Blev ganska mycket vätska och det var skönt att "lätta" på trycket.
Hon tog även bort dom plåster som har suttit på ärret och hon klistrade även en liten tejp på den lilla brännskada jag fått under armen.

Efter själva undersökningen så berättade hon lite om hur operationen hade gått och vad som kommer hända efteråt.
Läget som det är nu ser ut på följande vis.
Operationen hade gått bra och läkaren sa att dom hade tagit ut 13 körtlar ur armhålan och 6 stycken av dessa var angripna av cancer. Tumören i bröstet hade varit hela 5 cm stort. Med andra ord en ganska stor tumör.
Det som är lite positivt är att all cancer är borta. Men det betyder inte att jag är frisk.
Det är nu den jobbigaste tiden kommer.

Efterbehandlingarna som jag kommer att få är då först cytostatikabehandling och den kommer jag få 6 gånger men 3 veckors mellanrum. Vi vet ännu inte om allt detta kommer att ske i Sunderbyn eller i Umeå. Eftersom tumören var så stor och att jag är så pass ung så kommer jag få en mycket stark dos av cellgifter.
Jag kommer att må sjukt dåligt av den här behandlingen men vad gör man inte för att bli frisk?
Jag kommer att tappa håret, och det är sjukt jobbigt för mig att få veta detta. Får skaffa en peruk som jag kan ha om jag måste åka någonstans.

Dom kommer att börja med cytostatikabehandlingen om ca 6-8 veckor.
Efter den här cytostatikan kommer det att bli minst 1 "dos" av antikroppar. Kanske 2 om jag blir utvald till den här studien i Umeå.  Som om det inte skulle räcka så kommer jag även att få strålning i  armhålan och upp mot halsen för att stråla kvarvarande lymfkörtlar. Antikropparna kommer jag att få under 1 års tid och det är 17 gånger.

Det som väntas här näst är att jag ska få en port a cat inopererad under huden och det är en slang som leds via ett blodkärl till en stor ven nära hjärtat. Det är för att cytostatikan inte ska fräta sönder mina mindre kärl i armarna/armvecken. Man slipper också en massa stick för bland annat blodprov.


Något i den här stilen kan jag tänka mig att det blir.

Som om allt detta inte är nog...
Läkaren berättade att jag kommer att bli steril efter cytostatikabehandlingen :(
Det värsta hon kunde säga just nu är ju detta.
Ni som känner mig vet att jag ÄLSKAR barn och att jag skulle vilja ha minst 4 barn.
Ett slag i magen och det gjorde så fruktansvärt ont. Det lilla ljus i mörkret är att jag ändå har en underbar liten dotter och skulle vi nu inte få fler så har vi ändå ett. Läkaren skulle göra sitt yttersta för att få landstinget att betala för att ta ut ägg och frysa ner.Om dom inte betalar detta så tänker jag betala själv, kosta vad det kosta vill.  Kanske blir ett eller 2 syskon om vi har tur. Då blir det ivf som gäller men det är ju flera år innan det kommer att ske.

Allt är upp och ner just nu. Först att få beskedet bröstcancer. Sen att få beskedet en tuff efterbehandling för att förebygga att cancern inte kommer tillbaka. Och så nu då att jag kommer att bli steril.
Livet är så jävla orättvist. 19 år, bröstcancer och steril. Fy f*an vad livet suger.

Vissa dagar mår jag ganska bra men vissa dagar vill jag lägga mig ner och ge upp.
Det är tur att jag har min underbara mamma och pappa, min bror, min syster, och deras sambos, min man, mina vänner som finns där och ställer upp för mig. Stöttar mig när det är som jobbigast. Och så har jag ju min dotter och min underbara systerson som gör mitt liv till ett äventyr. Jag älskar dom två liven så otroligt mycket.

Efter ett inlägg med många tårar så ska jag nu lägga mig framför tv:n och mysa med stora familjen.

---

Dansa som om ingen ser dig, sjung som om ingen lyssnade och lev som om varje dag var din sista. ♥

Det blev ett långt inlägg men ni som vill kan ju läsa.


För ca 4 månader sedan kände jag en konstig knöl i armhålan och tänkte inte så mycket på det. Tiden gick och knölen försvann inte och plötsligt kände jag att det också fanns en knöl i vänstra bröstet.
Tankarna började snurra och efter att ha varit orolig nog länge ringde jag till vc för att boka tid hos en läkare.
Sagt och gjort åkte jag till en kvinnlig läkare på hermelinen. Hon kände på knölarna och gav mig penicillin eftersom det kanske var en vanlig infektion!?
Hon skulle även skicka en remiss till mammografin (för säkerhetens skull) Dagarna gick och jag åt den där kuren med penicillin men inget hände. Nu var det bara att vänta på min remiss.....

Remissen kom och den 3/1 -12 åkte vi iväg till mammografin och besöket tog nästan 1 timme.
Fick träffa en mycket trevlig bröstläkare som började med att känna lite och konstaterade att det var ganska stora knölar. Fick göra ett ultraljud både på bröstet och armhålan.
I armhålan fanns det ett 2 stycken inflammerade körtlar och i bröstet fanns det en stor knöl.
Efter det blev så gjorde jag bröströntgen. Gjorde ont att få brösten ihop klämda speciellt det bröstet med en öm knöl i. Tänkte att nu är det färdigt men nej då ska dom ta lite prover för att vara säkra på det dom såg. Stora nålar fördes in i huden och in i knölarna för att ta bra prover. Fy fn säger jag bara, det gjorde ondare än att föda barn. Hojja va jag grät.

Läkaren skickade iväg mina provsvar och sa att det skulle ta en vecka eller 2.
Så jag gick hem och började vänta..
Berättade för min familj och mina vänner vad som hade hänt och dom blev såklart oroliga och ledsna men dom skulle självklart stötta mig..

Tiden gick och jag var inte så orolig på provsvaren. Jag ville som inte veta, någonstans långt där inne så visste jag att någonting var fel. Fick i alla fall en kallelse till kirurgen den 9/1. Där träffade jag en onkolog från Umeå som berättade om mina provsvar. Kommer aldrig att glömma dom där orden som gjorde min kropp helt kall och stel men ändå på något sätt lättad.
"Lisa, du har Cancer"

Kan ju inte säga att jag blev förvånad. Som jag skrev tidigare så kände jag på mig att någonting inte stämde. Onkologen pratade en massa men mina tankar var på helt annat håll. Fick i alla fall in att den sortens cancer jag har heter HER2. Den typen av cancer får är en vanlig typ av bröstcancer och är vanlig bland unga kvinnor. HER2 är ett protein som normalt reglerar cellväxt och celldelning. Men ibland kan de gener som framställer HER2 bli för många. Det leder till för mycket HER2-protein och då blir det en okontrollerad celldelning.

Fick även prata med en annan läkare om vad som kommer att ske nu. Hon berättade att det skulle bli en operation och att hela bröstet skulle tas bort. Det skulle bli någon sorts efterbehandling men dom måste först ta ut knölen för att se. Det lutar åt cellgifter men ingenting är klart ännu.

Har blivit några olika röntgen för att se så det inte har spridit sig till andra delar av kroppen. Dessa provsvar kommer jag få vet imorgon på morgonen innan jag ska operera mig.

Allt detta har tait hårt på både mig och min familj. Det är en allvalig sjukdom men som tur är så finns det hjälpmedel.
Vissa dagar mår jag bra och andra skit. Det är tur att jag har min familj och mina underbara vänner som alltid finns där för mig ♥

---

 

Detta var allt jag tänkte dela med mig av idag. Blir fler inlägg när jag har opererat mig och känner att jag orkar.

"Ge inte upp hoppet"

Hej och välkommen till min nya blogg.

Jag som skriver i den här bloggen är en 19 årig mamma som just fått veta att jag har bröstcancer.
Det här är min blogg och det jag skriver här är inte för att underhålla er läsare utan för att bearbeta det som har hänt och kommer att hända med mig.  Jag vill också att ni som läser ska få veta hur jag genom min familj och mina vänner tar mig igenom denna Cancer.
Positiva och negativa inlägg kommer att komma upp på bloggen men kom ihåg det är min blogg och jag skriver vad jag vill.

Tillsist så vill jag inte ha några anonyma elaka kommentarer från er som läser!!

Hoppas ni vill följa min resa och se hur jag besegrar cancern :)