Jag har fått ett nytt heltidsjobb, ett heltidsjobb som jag inte vill ha. Det innebär att jag sitter med telefonen klistrad i ena örat och ringer runt till olika sjukhus, vårdcentraler och avdelningar för att söka hjälp för min nervskada. Dag ut och dag in. Förut ringde jag för att få testa annan medicin för att det förhoppningsvis skulle hjälpa. Men nu när jag testat alla möjliga mediciner allt från voltaren till morfin och ingenting hjälper så får jag bara samma svar, det finns ingenting mer vi kan göra förutom att sjukskriva dig. Det är någonting jag inte tänker acceptera. Jag tänker inte acceptera att det inte finns någonting att göra. Jag vill och tänker inte ge mig för ens jag fått hjälp med min smärta. Det måste finnas någonting att göra. Nu är nästa steg att få min tid till samma smärtenhet som jag redan varit till tidigare. Där har jag inte så stora förhoppningar om att få hjälp men en remiss till södersjukhuset SKA jag ha. Där har dom sen 1 januari i år börjat operera nervskador som jag har. Detta har jag själv googlat mig till och det är inte säkert att dom kan hjälpa just mig men det är ju värt ett försök. Absolut sista utvägen är att operera in en elektrod i hjärnan en så kallad Deep Brain Stimulation. DBS, går ut på att blockera störande signaler i hjärnan. Kort uttryckt opererar man in elektroder centralt i hjärnan och kopplar dem till en pacemaker som sedan programmeras så att den blockerar störningarna i hjärnan. Stimulatorn implanteras under huden i bröstet där den producerar milda elektriska impulser till stimuleringen som levereras via förlängningskabel och elektroden till det exakt utvalda området i hjärnan. Operationen som tar mellan 6-8 timmar går ut på att föra in en tunn elektrod på varje sida. En ganska lång och riskfylld operation och jag är så rädd att det ska hända några komplikationer. Tänk om jag blir helt förlamad eller hjärnskadad. Hade jag varit äldre hade den här operationen redan varit gjord men pga min låga ålder har jag inte vågat fråga om denna operation är en möjlighet. Jag vet inte om jag vågar, men snart orkar jag inte ha mer smärta och då finns bara denna utväg. Men jag tar en dag i taget och just nu så väntar jag på remissen till smärtenheten och så tar vi det därifrån. Är det någon som läser min blogg som själv har en nervskada eller känner någon som har en nervskada som blivit hjälpt så hör gärna av er!! Jag behöver all hjälp jag kan få.