När man gör rätt efter konstens alla regler men ändå blir det fel.

2017-01-24 ♥ 13:34:00
Kommentarer ♥ (0)
Att konstant känna att allt man gör bara blir fel tär på psyket. Försäkringskassan bedömer helt plötsligt att jag inte är arbetsoförmögen längre och dom tycker att jag ska ställa mig som arbetssökande och söka alla jobb på arbetsmarknaden.. Alltså va?
Ersättningen och den tryggheten jag haft innan försvann inom loppet av en minut. Så mycket ångest jag haft över detta. Jag som planerade för att få hjälp från försäkringskassan och arbetsförmedlingen genom att hitta en så väl anpassad arbetsplats som möjligt innan bebisen kommer till världen, för då skulle ju allt vara klart tills min mammaledighet var över och jag kunde komma ut i någon slags rehabilitering så fort som möjligt. Men försäkringskassan gör det igen… handläggaren vägrar vara med på ett sådant möte och jag blir istället utförsäkrad och utan pengar.
 
Men skit i det tänkte jag, jag anmäler mig väl till arbetsförmedlingen och hoppas på att kunna få hjälp av dom och från a-kassan.. Sagt och gjort så blev jag inskriven den 19/12 så nu titulerar jag mig som arbetssökande WOHO… På arbetsförmedlingen fick jag en mycket bra handläggare som verkligen ville hjälpa mig och sa - Lisa du klarar av alla jobb i hela världen, det måste bara anpassas till din fördel. Klok kvinna!! Jag har aldrig tänkt på det sättet förut. Jag har bara tänkt på dom arbeten jag inte klarar av och inte på vad jag klarar av. Så vi spånar lite efter arbetsplatser som skulle kunna tänka sig att anpassa till min fördel och nu snackar vi att börja lågt, kanske 3-4 timmar/dag varannan dag. Men med små steg kommer man längre än om man tar stora kliv och hoppar över flera steg.
 
Nåväl, efter att ha jagat sönder efter intyg och blanketter till a-kassan så blev jag besviken på nytt, avslag även där. Jag som trodde att jag hade jobbat tillräckligt men icke. ALLTSÅ LÄGG AV!!
Börjar om från ruta ett och självförtroendet åker i botten.
 
Känner mig så värdelös att jag inte kan göra någonting rätt, allt blir bara fel hur jag än gör. Det är tungt att få avslag efter avslag men med alla extra hormonerna i kroppen gör inte saken lättare. Nu försöker jag bara hålla huvudet högt och hoppas att det går snabbt tills våran lilla bebis är här så jag kan vara mammaledig och bara lämna allt som har med framtidens jobb att göra, i alla fall för någon månad.
 
Idag är idag och imorgon är en annan dag, bara för att den här dagen inte blev som du tänkt dig behöver det inte betyda att morgondagen blir likadan!

Det vi inte trodde var möjligt.

2016-10-24 ♥ 21:59:39
Kommentarer ♥ (0)
För snart 5 år sedan satt jag inne hos läkare när hon säger att du mest troligt kommer bli steril efter din efterbehandling. Dom orden ekar fortfarande i mitt huvud. Det gjorde så ont i hjärtat att höra dessa ord. Vi fick iaf göra en så kallad halv ivf, vi plockade ut ägg dessa 17 stycken befruktades innan dom lades i frysen. Men min kropp överraskar oss igen som så många gånger förr. Den 5e Augusti i år fick vi det nämligen svart på vitt, jag är inte steril för i min mage ligger det nu en liten liten bebis som beräknas att komma ut den 12 april 2017. JAG ÄR GRAVID utan äggen i Umeå DET GICK PÅ VANLIG VÄG. Är det inte fantastiskt? Min kropp fungerar och jag ska äntligen få bli mamma igen, som jag har längtat och väntat. Den blivande storasystern pussar alltid på magen och säger - Godnatt bebisen jag älskar dig innan hon går och lägger sig. Kärleken svämmar över. Lilla miraklet va vi längtar efter dig <3

Smärta

2016-03-31 ♥ 15:57:59
Kommentarer ♥ (0)
Jag har fått ett nytt heltidsjobb, ett heltidsjobb som jag inte vill ha. Det innebär att jag sitter med telefonen klistrad i ena örat och ringer runt till olika sjukhus, vårdcentraler och avdelningar för att söka hjälp för min nervskada. Dag ut och dag in. Förut ringde jag för att få testa annan medicin för att det förhoppningsvis skulle hjälpa. Men nu när jag testat alla möjliga mediciner allt från voltaren till morfin och ingenting hjälper så får jag bara samma svar, det finns ingenting mer vi kan göra förutom att sjukskriva dig. Det är någonting jag inte tänker acceptera. Jag tänker inte acceptera att det inte finns någonting att göra. Jag vill och tänker inte ge mig för ens jag fått hjälp med min smärta. Det måste finnas någonting att göra. Nu är nästa steg att få min tid till samma smärtenhet som jag redan varit till tidigare. Där har jag inte så stora förhoppningar om att få hjälp men en remiss till södersjukhuset SKA jag ha. Där har dom sen 1 januari i år börjat operera nervskador som jag har. Detta har jag själv googlat mig till och det är inte säkert att dom kan hjälpa just mig men det är ju värt ett försök. Absolut sista utvägen är att operera in en elektrod i hjärnan en så kallad Deep Brain Stimulation. DBS, går ut på att blockera störande signaler i hjärnan. Kort uttryckt opererar man in elektroder centralt i hjärnan och kopplar dem till en pacemaker som sedan programmeras så att den blockerar störningarna i hjärnan. Stimulatorn implanteras under huden i bröstet där den producerar milda elektriska impulser till stimuleringen som levereras via förlängningskabel och elektroden till det exakt utvalda området i hjärnan. Operationen som tar mellan 6-8 timmar går ut på att föra in en tunn elektrod på varje sida. En ganska lång och riskfylld operation och jag är så rädd att det ska hända några komplikationer. Tänk om jag blir helt förlamad eller hjärnskadad. Hade jag varit äldre hade den här operationen redan varit gjord men pga min låga ålder har jag inte vågat fråga om denna operation är en möjlighet. Jag vet inte om jag vågar, men snart orkar jag inte ha mer smärta och då finns bara denna utväg. Men jag tar en dag i taget och just nu så väntar jag på remissen till smärtenheten och så tar vi det därifrån. Är det någon som läser min blogg som själv har en nervskada eller känner någon som har en nervskada som blivit hjälpt så hör gärna av er!! Jag behöver all hjälp jag kan få.

Smärta

2016-03-22 ♥ 20:48:08
Kommentarer ♥ (2)
I flera veckors tid har min nervskada visat sin värsta och sämsta sida. Jag har så fruktansvärt ont, liksom en ilande tandvärk i vänstra armen. Jag har svårt att sova och om jag sover så är det för det mesta bara några timmar åt gången. Jag har fått 3 olika mediciner mot smärtan utskriven där det står så fint- vid tillfällig smärta eller vid behov. Dessa mediciner har tyvärr inte funkat mot min smärta. Dessa tunga narkotikaklassade medel gjorde bara min hjärna helt borta. Jag låg mest i sängen, orkade ingenting, kände ingenting förutom min starka smärta. Läkarna fortsatte bara skriva ut medicin för dom vet inget annat sätt att hjälpa mig på. Jag står bara och trampar i samma djupa hjulspår som tidigare. Finns det någon lösning, kommer jag någonsin att få hjälp med den här nervskadan som inte innehåller tunga mediciner? Jag svävar mellan hopp och förtvivlan flera gånger om dagen, hur ska jag orka? Hur ska folk runt omkring mig orka? Det enda jag vet är att om vi håller ihop och kämpar så kommer vi orka tillsammans. Jag skulle ljuga och säga att jag inte var rädd för det är jag, hela tiden 24 timmar om dygnet. Rädd att smärtan aldrig ska släppa, rädd att jag alltid kommer få stå på hög smärtlindring och rädd för att bli beroende av dessa mediciner. Jag vet att det sägs att har man smärta blir man inte beroende men de mediciner jag har fått utskrivet är mediciner som patienter i livets slut använder, förstår ni då hur starka mediciner jag har? Jag har tänkt mååååånga gånger varför kan dom inte bara skär av mig armen så jag slipper smärtan.. Varför finns det inte mer än mediciner ? Varför tar ingen läkare på sig skulden för vad hon/han har gjort. Varför var dom inte mer försiktiga med min arm under operationen? Varför, varför, varför skulle det här hända? Just nu så känns det som om läkarna har lämnat mig i en liten plastbåt utan åror mitt ute på havet. Det enda jag ser är det stora svarta havet, ingen räddning. Men jag tänker inte sluta kämpa, för vem är jag om jag slutar kämpa? Jag kommer på ett eller annat sätt att ta mig ur den där lilla plastbåten och upp på land där hjälpen finns. Jag tänker vända på varenda liten sten på den stranden och jag tänker hitta lösningen där någonstans. De må ta lång tid men jag kommer inte ge upp. Jag tänker bli smärtfri, med eller utan läkarnas hjälp. Jag kommer finna min väg till ett smärtfritt liv.

Köpa min bok!

2016-02-13 ♥ 21:50:53
Kommentarer ♥ (0)
Det är många som frågat vart man kan köpa min bok. Det är såhär att jag har alla böckerna hemma hos mig och vill man köpa en bok får man kontakta mig. 
Antingen kommer man hit och köper en bok för 100kr eller så kan jag skicka den inom Sverige för 150kr :) 
Kontakta mig via mail,
Lisa.markstedt@hotmail.se
Så fixar vi en bok till er också. 

Tack så mycket för att ni vill köpa och läsa min bok! :) 




Ska vi mötas igen?

2016-01-28 ♥ 10:36:25
Kommentarer ♥ (0)
I fredags hittade jag några knölar i armhålan och panik uppstod. Det enda jag tänkte och tänker är CANCER!!! Ska skiten tränga sig in i mitt liv igen, ALDRIG. Inte en gång till. Ringe i panik och grinade till bröstsköterskan som fixade en tid för ultraljud igår onsdag. På ultraljudet såg hon 3 knölar som satt som på rad. Lite vävnad och lite vätska. Och för att få reda på vad det kan vara så var hon tvungen att sticka mig.. AJ och åter AJ. Efter 2 stick genom muskeln och in i armhålan skickades min biopsi iväg för kontroll. Provsvaren kommer om ca 2 veckor TVÅ VECKOR!!! lång väntan på ett kanske jobbigt besked. Jag håller tummarna att det bara är fettknölar eller något annat ofarligt, jag orkar inte en gång till.. I måndags var jag på akuten för att ta lite prover eftersom att jag har mått dåligt i några månader. Jag är trött, orkeslös, skakig och har tappat 6 kg i vikt sedan oktober. (och jag som skulle gå upp och inte ner.) Nåja, prover på sköldkörteln togs och igår fick jag svar från min läkare att det inte var konstigt att jag mådde dåligt då mina värden var alldeles för höga. Alltså va fan är det för fel på min kropp? varför hatar den mig? Ska få en remiss till medicinmottagningen för att kolla vidare och se vilka behandlingar det finns mot detta. Nu är det inte något farligt i sig att ha fel på sköldkörteln men man mår fruktansvärt dåligt av det. Trött, trött, trött det är historien om mitt liv. Tack till alla som stöttar och finns där för mig. <3
Där inne förändrades mitt liv för 4 år sedan.. inte en gång till.

Nu blir min resa en bok!

2015-06-25 ♥ 21:29:06
Kommentarer ♥ (2)
Ja det är så sant så!
Min berättelse kommer bli en bok. Den kommer förhoppningsvis att komma hem till mig inom några veckor. 
Jag hoppas att det är många som vill läsa den! Det här är så spännande. MIN BOK WOHO!!
 
 

Drömmen om ett till barn.

2014-12-19 ♥ 16:48:56
Kommentarer ♥ (1)

 Drömmen har funnits där sen Selma föddes och lades upp på mitt bröst. Den kärleken till en människa som man känt i 2 minuter är obeskrivlig. 

Den dagen jag fick min diagnos bröstcancer skakades min värld om ordentligt, men när läkaren sa ” Lisa du kommer mest troligt bli steril” var det värsta hon kunde säga. Det gjorde så fruktansvärt ont att höra. Men som man säger, sanningen tar mest ont.

När första operationen av brösten gjordes ville jag bara ha bort dem. Jag äcklades av bara tanken att ha brösten på min kropp.  Tiden gick och andra bröstet opererades bort och när båda brösten var borta kände jag en lättnad. En lättnad över att jag aldrig mer kan få cancer i mina bröst. Men sen kom ångesten. Ångesten att inte känna sig kvinnlig. Jag kände mig naken även om jag hade kläder på mig. Jag trivdes inte med min kropp. Jag kunde inte se ner på bröstkorgen och ärren utan att gråta. Där på bröstkorgen fanns en gång två bröst men nu är det två knölar med massa ärr på. Jag har alltid tyckt om min kropp, det var ju den jag föddes med, men nu är det en kropp med massa ärr på. 

För att komma tillbaka till min dröm om ett syskon till Selma,  det finns saker som sätter stopp för dessa drömmar. I det stora hela skulle vi kunna skaffa ett syskon redan idag om vi skulle vela men…

Vi vet inte om jag är steril eller inte, dock har vi 17 nedfrysta ägg i Umeå som väntar på att få växa i min mage. Men så kommer den där ångesten tillbaka. Det är mycket tänk om som snurrar i huvudet. 

Tänk om jag får tillbaka cancern och måste ta ut barnet för tidigt eller i värsta fall avsluta graviditeten pga att jag måste få min behandling. Det jag redan nu vet är ju att jag aldrig kommer kunna amma mitt barn. För det finns inget att amma med. Att ge flaska är inget jag tycker är fel men för mig känns det inte bra. Selma fick äta från flaska då jag inte hade nog med mjölk. Nackdel ont i magen och det är en vanlig ”biverkning” av att äta ur flaska.

Fördel, jag och Kim kan dela på matningarna.

Nackdel, maten måste förberedas och kan absolut inte glömmas kvar hemma. 

Men allt handlar så klart inte om maten. Jag är dessutom rädd att jag inte ska orka bära mitt barn i mina armar. Med nervskadan är det svårt att lyfta tungt och en bebis blir bara tyngre för varje dag som går.  Och den största rädslan av dom alla, jag är så fruktansvärt rädd att bli sjuk och dö. Att måsta lämna alla och att barnen måste växa upp utan mamma.

Än så länge har alla nackdelar/rädslor  tagit över min dröm att bli mamma igen. 

Men en dag, kanske inte om 1 månad men snart, snart är det min tur att få ge min dotter ett syskon.

 

 <3

 

 


Julklapp.

2014-12-19 ♥ 14:48:52
Kommentarer ♥ (0)
För ett tag sedan skrev ung cancer på sin hemsida att man kunde söka en julklapp av dom. Det nappade jag på direkt men hade aldrig trott att jag skulle få den julklappen. 
Det jag sökte om var en resa tillsammans med familjen. 
Så för några dafar sedan ringde Anna från Umeå och ville bjuda mig och hela min familj (10 personer) på en hotellnatt och 3-rätters middag på ett mysigt hotell i Umeå. 

När jag fick detta telefonsamtal började glädjetårarna att rinna.  Dom  ville ge mig den finaste julklappen en människa kan få. Jag blir så otroligt rörd att det finns så otroligt varmhjärtade människor som tänker på mig och min familj. Den här julklappen är ett tack till min underbara familj som stöttat och hjälpt mig under min bröstcancer. Utan er kanske jag inte skulle ha levt idag. Så tack Ung cancer, tack Anna med personal från Umeå och tack min älskade familj för att ni finns jag älskar er allihopa!

 

Det är nästan för bra för att vara sant. Jag kan inte riktigt tro att det är sant. <3 TACK TACK TACK!!!


Nervskadan.

2014-11-21 ♥ 21:11:10
Kommentarer ♥ (0)
Som alla säkert redan vet så har jag en bestående nervskada i min vänstra arm. Efter strålningar, operationer och cellgift så har min nerv i min vänstra axel gått sönder. Det finns ingenting läkarna kan göra åt det. Inga medicinder som biter utan dom ger bara biverkningar och gör mig ur balans. Så jag står nu på en väntelista för att få den där nervstimulatorn. 
Jag går på en så kallad utredning för min arm så att försäkringskassan kan ge mig rehab och för att ge mig en vink om vad jag kan jobba med i framtiden med min värdelösa arm. Fösta "testet" gjorde jag hos arbetsteraputen. Skulle sitta vid en dator och göra olika uppgifter. Efter 20 minuter började armen/handen att krampa och jag fick sitta resterande tid med att bara använda höger arm... 
Andra "testet" fick jag göra hos en sjukgymnast. Där var det olika övningar som inte bara handlade om armen. De flesta uppgifter gick bra att utföra tills vi kom till armen. Klarade allt galant med höger men med vänster....
När jag först fick ont i armen och tog morfin för smärtan och de inte hjälpte så började jag tänka att det kanske var min hjärna som intalade mig att jag har ont fast jag inte hade det. Svaret fick jag hos sjukgymnasten.. Jag skulle pressa en boll så hårt jag kunde och samtidigt mättes min styrka. Höger (kvinnor ska trycka mellan 80-110) jag tröck 90. Det var ju bra. Vänster gick inte lika bra. Det mättes 22 som högst. Förstår ni, jag är inte ens hälften så stark i min vänster som i min höger.  Kan man bli annat än besviken? :(
 
 
 

Obotlig smärta?!

2014-10-22 ♥ 21:39:00
Kommentarer ♥ (0)
Oktober 2011 kommer jag aldrig att glömma. Oktober månad var den månad då min hjärna började förstå att det nog var cancer jag hade. Jag kommer så väl ihåg hur tom jag kände mig inuti. Jag bar på en hemlighet som ingen visste då. En hemlighet som man absolut inte ska bära på ensam. Jag kommer också ihåg hur jag funderade hur jag skulle berätta för min familj att jag hade cancer, fast jag inte viste säkert. 
Så kom januari och min känsla jag haft i 3 månader stämde till punkt och pricka. Jag fick mitt besked och var så inställd på att vinna över cancern. Det är många dåliga saker som har hänt under de 3 åren som gått. Men den största smärtan sitter kvar än idag. Min nervskada. Nervskadan som sitter i min vänstra arm kommer jag alltid att få leva med. Eller det är så det känns i alla fall. Jag har testat morfin, alvedon, voltaren, tigerbalsam, värme, kyla, övningar från sjukgymnast, aktiviteter, och vila men ingenting tycks hjälpa. Smärtan blir bara värre och värre. Vissa saker i vardagen är svåra att utföra, tillexempel att hänga tvätten, städa och bära tungt. 
Att ha en konstant smärta är svår att leva med. Inte bara det att jag har ont konstant jag har även sömnsvårigheter, minnessvårigheter, svårt att förstå när det kommer mycket information på en och samma gång ,bland talsvårigheter. och jag är ofta nedstämd just för att jag fått ge upp så otroligt mycket som jag verkligen inte klarar av att göra. 
Jag har verkligen försökt allt känns det som. Jag har pratat med en läkare på smärtenheten och fått 2 olika mediciner utskrivna. Dessa läkemedel är otroligt beroendeframkallande och jag mår dåligt och blir rädd bara med tanken att jag en dag faktiskt kanske blir pillermissbrukare. Biverkningarna kommer ju som ett brev på posten och jag har försökt härda ut för att få hjälp med min smärta. Biverkningarna har gjort mig dåsig och allmänt ouppmärksam, och det vill och tänker jag inte vara när jag har ansvar för ett litet barn. Det känns inte okej. Smärtan är hemsk men jag vill inte bli så påverkad av mediciner att jag är rädd för att det ska hända mitt barn någonting. Så ett nytt besök hon läkaren är inplanerat och jag hoppas att det finns något annat sätt att bli av med min smärta på. Jag orkar inte ha ont resten av mitt liv...

Meningen med livet!

2014-10-02 ♥ 23:00:02
Kommentarer ♥ (1)
Det finns två personer i mitt liv som betyder så oerhört mycket för mig. 
Dessa personer får mig att känna äkta kärlek. Dom får mig att le, dom får mig att tycka att småsaker är en värdslig sak. Jag saknar dom när jag inte är nära dom, jag längtar efter dom redan då det bara gått en liten stund sen vi sågs.
När jag var yngre funderade jag ofta på vad meningen med livet var. Nu behöver jag inte fundera mer för jag vet svaret. Min älskade dotter och min systerson ni är svaret. Ni får mig alltid på bättre humör. Visst bråkar vi ibland men vi blir alltid vänner igen.
Jag skulle inte kunna leva utan er. Ni ger mig styrkan att orka kämpa när livet känns svårt. 
Ni är det finaste jag har.
Jag älskar er till oändligheten och vidare <3
/Stolt mamma och moster!

Någonstans där mittemellan

2014-10-01 ♥ 18:55:09
Kommentarer ♥ (0)

När man får cancer så blir man väl omhändertagen av sjukvården. Dom håller koll på allt som sker i ens liv och tar väl hand om en. Men så fort man blir friskförklarad så kastas man ut i vardagen igen. Men för en person som haft cancer kommer livet aldrig mer bli som det en gång varit. Rädslan för återfall är stor och växer sig bara större och större för varje dag som går. Tiden läker alla sår, jo visst men ärret i hjärtat det blir bara djupare och djupare för varje dag som går. Biverkningar från alla mediciner och operationer sitter kvar långt efteråt om dom nu inte sitter kvar för alltid. 

Så när man är frisk och ska återgå till vardagen så är det mycket som sätter stopp. Men vars ska man vända sig för att bli omhändertagen på rätt sätt?

Vården skickar bara runt mig på olika ställen eller ger mig smärtstillande och ber mig åka hem. Det känns precis som att man kastas runt som en liten vante bland olika läkare på vårdcentralen. Jag gör mitt bästa varje dag men det räcker inte…

Hur ska man göra när man sitter där mellan stolarna och myndigheterna inte kan hjälpa en. Jag kan inte och tänker inte vara sjukskriven resten av mitt liv, men jag vet heller inte vad jag ska göra av det. Vad ska man behöva göra för att få den hjälp man behöver. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Tråkigt men sant.


Det var inte såhär det skulle bli.

2014-08-10 ♥ 16:02:28
Kommentarer ♥ (1)
Inte trodde jag att livet kunde ta en så ofattbar stor vändning och bli som det blev. Det var inte alls såhär det skulle bli.
 
När man är ung planerar man livet som det kommer men jag som fortfarande är ung kan inte alls planera mitt liv som det kommer. Jag är botad från en dödlig sjukdom, men biverkningarna från helvetet kommer aldrig att lämna min kropp. Jag kan inte planera mitt liv längre än några dagar framåt. För mitt liv vändes upp och ner på bara några dagar och hjärnan är så inställd på att någonting ska hända igen..
 
Det gör så ont på insidan ibland att man nästan går sönder. 
Jag är bara 22 år men har varit med om så mycket. 
Alla har vi haft kriser i livet men jag tror ingen som är 22 år har planerat sin begravning in i minsta detalj.
 
Det som gör mest ont just nu är att jag tror att jag aldrig kommer bli som en "vanlig" människa. 
Att jag kommer ha svårt att få jobb pga min kroniska smärta i armen, mitt förflutna och min rädsla att misslyckas.
Jag vill inte vara den som folk tittar ner på och tycker synd om. 
Jag vill vara den jag en gång var!

Ner på botten igen...

2014-06-26 ♥ 22:25:06
Kommentarer ♥ (1)
När man blir sjuk så tror man att ingenting någonsin blir detsamma. Men så blir man "frisk" men ständigt blir man påmind av ärr och biverkningar. 
När man efter ca 1 1/2 år börjar komma tillbaka till "livet" och börjar så smått planera sin framtid, ja då kommer biverkningarna och trycker ner en igen. 
Livet känns så jävla piss just nu. Jag är glad att jag lever men till vilket pris?
Var på en undersökning igår och försökte få hjälp med min arm som gör att mina fingrar domnar bort och gör ont konstant.. Det svar jag fick var att det inte går att göra någonting åt. Vissa nerver i armen är förstörda från strålningen och operationerna. Jag kände mig frisk, sen blev jag sjuk och nu kommer jag alltid att få leva med smärtan. Är bara så trött att det aldrig får vara bra. Jag vill leva mitt liv, det liv Som jag en gång drömt om.
Men nu vågar jag inte ens hoppas.
Tillbaka på ruta ett igen.
SLUTA SPARKA PÅ EN SOM LIGGER NER!!!!!!

Är ändå glad att jag har min familj och mina vänner som ger mig den kärlek och omtanke jag behöver <3 

bloglovin

Om

Min profilbild

Lisa

När jag var 19 år gammal fick jag reda på att jag hade cancer. En aggressiv sådan. Här på bloggen beskriver jag hur jag besegrade cancern. Jag är även yngsta personen i Sverige som fått diagnosen her2 positiv bröstcancer.


RSS 2.0