Hittade en så fin dikt!
"Den dag ska komma då min kropp ligger vit under ett lakan på ett sjukhus och läkarna har fastställt att mitt hjärta och min hjärna inte längre fungerar.
Ge då min ögon till en man som aldrig sett en soluppgång, ett barns ansikte eller kärleken i en kvinnas ögon.
Ge mitt blod till en tonåring som nyss dragits fram ur bilvraket så att denne får leva och se sina framtida barn leka.
Ge mitt hjärta till någon person vars eget hjärta bara givit henne dagar av smärta.
Ge mina njurar till någon som vecka efter vecka är beroende av en maskin.
Ta varje muskelfiber och nerv ur min kropp och uppfinn en metod som gör det möjligt för ett invalidiserat barn att gå igen.
Forska i varje skrymsle och ta celler om det så behövs och odla dem så att en stum pojke kan heja på sitt favorit lag och att en döv flicka kan höra regnet som smattrar mot ett fönster.
Bränn det som blir kvar av mig och sprid askan för vinden.
Om ni ska begrava något så begrav mina felaktigheter, svagheter och fördomar.
Ge mina synder till djävulen och min själ till änglarna.
Om ni vill minnas mig, gör det genom ett vänligt ord till någon som har det svårt..."
<3
Vackert!
Operation.
På torsdag vid 12 lägger jag mig på operationsbordet.
Det är min förbannade venportshelvete som ska ut. Under operationen kommer dom även mest troligt sätta in en ny. Kanske på samma sida eller så på andra sidan. Hoppas jag slipper fler ärr nu...
Nervös? Jo men smärtan jag har nu är så sjukt jobbig att jag måste äta piller med morfin i för att kunna sova.
Mer uppdatering om läget blir efter operation, så håll tummarna att det går bra för mig på Torsdag!
Tillsammas gör vi skillnad
Vi ska besegra Cancer, vill du vara med?
Lånat från cancerfonden.se
Var nionde kvinna drabbas
Varje år får cirka 7 000 kvinnor beskedet att de har bröstcancer. Det innebär att var nionde kvinna drabbas någon gång i livet. Antalet bröstcancerdiagnoser i Sverige ökar, men samtidigt blir dem som överlever allt fler. På 1960-talet levde cirka 50 procent av bröstcancerpatienterna i Sverige tio år efter diagnos och behandling. I dag är siffran cirka 80 procent. Cancerfondens mål är att ännu fler ska överleva – ett mål som bara kan bli verklighet genom framgångsrik forskning.
Hit går pengarna
Dagens cancerforskning är primärt långsiktig och resultaten kommer främst våra barn och barnbarn att dra nytta av. Men människor drabbas redan nu. För att ge de drabbade bättre villkor, och öka deras chanser att överleva, arbetar Rosa Bandet även med kunskapsspridning och opinionsbildning. Insamlade pengar går till:
- Cancerforskning (klinisk forskning, vårdforskning och epidemiologi), både inom bröstcancer och andra cancerformer
- Grundforskning (preklinisk forskning) som är nödvändig för all cancerspecifik forskning.
- Kunskapsspridning om bröstcancer, bland annat vikten av tidig upptäckt.
- Opinionsarbete kring bröstcancer, bland annat bristen på specialister.
Kampanjen pågår 1-31 oktober
Under oktober färgas hela Sverige rosa med hjälp av företag, föreningar och privatpersoner som vill engagera sig i kampen mot bröstcancer. Framgången med Rosa Bandet ligger bland annat i den avgränsade kampanjperioden som gör att vi varje år kan komma tillbaka med full kraft och nya aktiviteter under oktober månad.
Cancerfonden och BRO
I Sverige är vi två organisationer som arbetar med Rosa Bandet - Cancerfonden och BRO, Bröstcancerföreningarnas Riksorganisation (www.bro.org.se). BRO som bildades 1982 är en obunden ideell patientorganisation. Verksamheten finansieras till största delen via medlemsavgifter och statliga bidrag. BRO:s främsta uppgift är att främja och tillvarata bröstcancerbehandlades intressen kring behandling, vård och rehabilitering. BRO administrerar Bröstcancerfonden.
BRO:s band är ceriserosa och säljs till förmån för Bröstcancerfonden och de lokala bröstcancerföreningarna. De kostar 20 kronor, varav tio kronor går till föreningarnas verksamhet och tio kronor till Bröstcancerfonden. Banden bekostas av Estée Lauder.
Finansiering av bröstcancerrelaterad forskning 2003-2011
2003: 24 miljoner kronor
2004: 31 miljoner
2005: 32 miljoner
2006: 36 miljoner
2007: 48 miljoner
2008: 47 miljoner
2009: 56 miljoner
2010: 56 miljoner
2011: 58 miljoner
Totalt: 388 miljoner
Tillsammans gör vi skillnad. Din gåva räknas!
Snälla ta inte min syster
låt inte henne gå igenom det jag har gått igenom.
ta mig istället, sätt mig i elektriska stolen.
låt mig skrika för dig
sätt ingen press på henne sätt all tyngd på mig.
bryt mig,
ta inte hennes tårar
jag kan tvinga fram alla du vill ha, du kan få ett hav
ta bara inte min syster.
jag skulle jaga in den mäktigaste guden in i en hörna
för att be om alla stjänor
jag skulle stå med knytna nävar mot den värsta djävlen
kämpa och slita tills hennes plågor försvinner
för jag vill ge henne det finaste och ta bort det värsta
jag kan springa in i en storm av demoner
låta dom hacka på mig, låta alla få en bit av mig
bara du inte tar min syster
snälla lägg dina mörka vingar över mig istället
lägg ner dina demoner dina djävlar i samma skugga
och låt dom få mig
bara du inte tar min syster i din famn
så jag ger mig till dig
bara du inte tar min syster ♥
Rosa bandet!
Vi ska besegra cancer,
Vill du vara med ?
Köp rosa bandet och stöd forskningen kring cancer.
Även du gör skillnad!
Röntgen..
Sitter på röntgen och väntar på min syster.
Får kalla kårar när jag sitter här. Får ont i magen, blir illamående och får hjärtklappning. Kommer så väl ihåg att det var där inne som mitt liv förändrades för alltid. Jag var sjuk.
Känslan att se läkarens ledsna min är obetalbar. Huvva.
Jag vill också...
Kunna klaga på att jag är trött för att jag jobbat en hel dag.
Jag vill också kunna klaga på morgontrafiken.
Jag vill också kunna klaga på att jag inte hinner göra så mycket på dagarna eftersom jag jobbar så mycket.
JAG VILL VARA FRISK och kunna klaga på småsaker som alla andra. GE MIG ETT LIV FÖR FAN!!!
...
Jag är inte sjuk, bara fysiskt nedsatt.
Varför!!
varje dag och dom gör mig
så svag
Det enda jag vill är att kunna
vara glad som den positiva
tjej som jag är och att vakna
upp en dag och känna lycka.
Kan inte riktigt förstå uttrycket. Jag har inte valt att vara någon jävla provkanin för cancer. Jag har inte valt att tappa mitt hår. Jag har inte valt vilka människor som ska finnas i mitt liv genom cancern. Jag har heller inte valt att min familj alltid ska komma i andra hand.
Ni som verkligen vill förstå.
Ni som vill förstå hur det känns att ha cancer. Läs den här boken. Obehagligt för den beskriver exakt det jag många gånger känner. Så verkligen vill ni förstå läs den boken.
När man går från frisk till sjuk är alla med, men när man går från sjuk till frisk är man nästan alltid ensam.
"När man går från frisk till sjuk är alla med, men när man går från sjuk till frisk är man nästan alltid ensam."
Jag kommer aldrig att bli frisk. Konstigt tänker ni men min oro om återfall kommer ALLTID finnas där. Spelar ingen roll hur många år det går så kommer oron alltid sitta kvar.
Tanken att bli ensam kvar i detta skrämmer mig, vem ska kunna förstå min oro och min rädsla att inte finnas där för min familj en dag.
Jag kommer aldrig riktigt att förstå hur människor runt omkring mig kommer sakta men säkert sluta bry sig om mig för att jag är "frisk". Jag förstår ju att det är så man kanske gör, men min rädsla att bli kvar i samma djupa hjulspår skrämmer mig.
Skulle låta konstigt om jag ringde på jobbet eller sa till mina anhöriga att idag orkar inte kroppen, jag måste vila.
Det kan sitta i flera månader och ibland år innan man känner att kroppen är tillbaka till det normala. Folk får tycka att jag är lat, men jag vet att innerst inne så är det biverkningarna som sätter käppar i hjulet för mig och gör mig trött.
En annan sak jag funderar mycket på är varför man slutar prata om saker som är jobbiga. Som min sjukdom, folk frågar inte lägre och det är inte för att de inte vill veta utan för att de är rädda för svaret de ska få tillbaka.
Pratade med en otroligt stark person som ligger mig varmt om hjärtat. Hon som tappat ett barn får några år sedan. Hon skrev på sin dotters r.i.p sida på Facebook om varför man slutat prata om hennes dotter. Samma sak där, VARFÖR?
Är människan så trög (ursäkta uttrycket) att vi "väljer" att stöta bort det som gjort/gör så ont att prata om?
För den/dom drabbade är det sjukt viktigt att få prata om det som är jobbigt även om det hände för flera år sedan. En riktig vän slutar aldrig att fråga, undviker inte samtalen och är inte rädd för att få ett dåligt svar tillbaka. Nej dom är beredd att få ett dåligt svar och känner på sig när man mår som sämst, behöver bara lyssna och är det skyddsnät man behöver.
Som frågan "hur mår du?" en sjukt idiotisk fråga till någon som är i en kris. Ja vad ska man svara ? Säger man sanningen så blir oftast personen som frågar ställd och vet inte hur man ska fortsatta samtalet. Så det är lättare att "ljuga" och säga att allt är bra.
Många funderingar så här på en tisdag men att få skriva om det som känns jobbigt är så oroligt skönt efteråt. Lev och må mina läsare!
Jag har haft ett enormt behov av att dela med mig om min resa.
Att få ett cancerbesked som 19 åring är som ett hårt slag i ansiktet man drabbas först av en chock. Man måste låta beskedet sjunka in och det är en process som ser olika ut och tar olika lång tid för alla människor, både för den som blivit sjuk men även för människor man har runt omkring sig. Hur man ska berätta? det är svårt att veta men också för vilka man ska berätta för. Jag är en sådan människa som fort berättade ut inför hela världen vad som hade hänt mig och min familj.
För mig har det alltid varit mycket viktigt att folk där ute har fått veta sanningen och inte höra på omvägar hur jag mår. Jag har kännt att jag vill dela med mig av min resa genom cancern, inte bara för min egen skull utan även för andra. Det har underlättat för mig och jag känner att om jag kan hjälpa någon med att berätta hur jag som ung upplevt allt med cancern så mår jag bra. Ungefär som om smärtan har spridit ut sig och brytits ner i små bitar, då känns den mindre jobbig.
Jag har haft ett enormt behov av att dela med mig om min resa.
Jag valde att berätta via facebook till många jag kände, inte till de närmsta, men till andra. Jag kommer ihåg att jag satt i soffan och knappade krampaktigt ihop ett besked och klickade iväg det på min facebook. Vissa kanske tog illa upp och tyckte det var lite smått bisarrt gjort, men det var vad jag gjorde och att få göra på sitt eget sätt utan att möta blickar som är så ledsna och en massa frågor, det skulle jag inte klara av. Responsen jag fick var ungefär " Liver är orättvist" " Åh nej men du klarar det" och så vidare. Många som sa att dom skulle finnas där men när det kom till kritan verkligen svek.
När jag nyss fått min diagnos var det inte så lätt att prata om det som det har varit att berätta det senare. Då låg sjukdomen så otroligt nära mig, jag hade ju som inte hunnit få så många besked om behandlingar och sådant.
Hela min vakna tid (men även den tiden när jag sov) kretsade kring operationen, cellgiftet, strålning, antikroppar och för att inte tala om alla sjukhusbesök. De personer som för mig varit svårast att berätta för är nog mina föräldrar och mina syskon. Eftersom det är så viktigt att de skulle få veta blev det också svårt att berätta. Hur säger man det på ett sätt som inte låter allt för "farligt"
Min blogg har varit en fantastisk plats för att få ut information på. Det som varit svårast är nog att slumpartat mött någon på sta. Jag har varit väldigt framåt. Berättat rakt ut och inte valt konstiga omvägar. Visat operationsärr för näst intill främmande människor. Vissa väljer kanske att läggastänga sin sjukdom ute, inte berätta och visa att man just nu är svag och behöver hjälp.
I det stora hela tycker jag att utomstående verkar vara rädda för att ställa frågor till mig. De är kanske rädda för att såra eller för att orsaka tårar och undrar kanske hur man ska göra med mig som plötsligt börjar gråta. Men ibland kan man förstås själv vilja försvinna en stund, bara få gå undan. Bara få vara ifred. Men det viktigaste är nog att inse att vi alla reagerar olika i svåra situationer, och det måste ju få vara ok. Vi är alla unika på den här resan och måste få reagera olika. Antigen så blir man tightare med varandra eller så glider man helt enkelt isär.
Hur man ska hålla huvudet ovanför vattenytan.
Tänk att få vakna ur en dröm. Och det jag levt med nu är borta och glömt.
