Jag har haft ett enormt behov av att dela med mig om min resa.

Att få ett cancerbesked som 19 åring är som ett hårt slag i ansiktet man drabbas först av en chock. Man måste låta beskedet sjunka in och det är en process som ser olika ut och tar olika lång tid för alla människor, både för den som blivit sjuk men även för människor man har runt omkring sig. Hur man ska berätta? det är svårt att veta men också för vilka man ska berätta för. Jag är en sådan människa som fort berättade ut inför hela världen vad som hade hänt mig och min familj.

För mig har det alltid varit mycket viktigt att folk där ute har fått veta sanningen och inte höra på omvägar hur jag mår. Jag har kännt att jag vill dela med mig av min resa genom cancern, inte bara för min egen skull utan även för andra. Det har underlättat för mig och jag känner att om jag kan hjälpa någon med att berätta hur jag som ung upplevt allt med cancern så mår jag bra. Ungefär som om smärtan har spridit ut sig och brytits ner i små bitar, då känns den mindre jobbig.

                         Jag har haft ett enormt behov av att dela med mig om min resa.

Jag valde att berätta via facebook till många jag kände, inte till de närmsta, men till andra. Jag kommer ihåg att jag satt i soffan och knappade krampaktigt ihop ett besked och klickade iväg det på min facebook. Vissa kanske tog illa upp och tyckte det var lite smått bisarrt gjort, men det var vad jag gjorde och att få göra på sitt eget sätt utan att möta blickar som är så ledsna och en massa frågor, det skulle jag inte klara av. Responsen jag fick var ungefär " Liver är orättvist" " Åh nej men du klarar det" och så vidare. Många som sa att dom skulle finnas där men när det kom till kritan verkligen svek.

När jag nyss fått min diagnos var det inte så lätt att prata om det som det har varit att berätta det senare. Då låg sjukdomen så otroligt nära mig, jag hade ju som inte hunnit få så många besked om behandlingar och sådant.

Hela min vakna tid (men även den tiden när jag sov) kretsade  kring operationen, cellgiftet, strålning, antikroppar och för att inte tala om alla sjukhusbesök. De personer som för mig varit svårast att berätta för är nog mina föräldrar och mina syskon. Eftersom det är så viktigt att de skulle få veta blev det också svårt att berätta. Hur säger man det på ett sätt som inte låter allt för "farligt"

Min blogg har varit en fantastisk plats för att få ut information på.  Det som varit svårast är nog att slumpartat mött någon på sta. Jag har varit väldigt framåt. Berättat rakt ut och inte valt konstiga omvägar. Visat operationsärr för näst intill främmande människor. Vissa väljer kanske att läggastänga sin sjukdom ute, inte berätta och visa att man just nu är svag och behöver hjälp.

I det stora hela tycker jag att utomstående verkar vara rädda för att ställa frågor till mig. De är kanske rädda för att såra eller för att orsaka tårar och undrar kanske hur man ska göra med mig som plötsligt börjar gråta. Men ibland kan man förstås själv vilja försvinna en stund, bara få gå  undan. Bara få vara ifred. Men det viktigaste är nog att inse att vi alla reagerar olika i svåra situationer, och det måste ju få vara ok. Vi är alla unika på den här resan och måste få reagera olika. Antigen så blir man tightare med varandra eller så glider man helt enkelt isär.

 



Kommentarer
LisaLind

Ja, det måste ha varit svårt att berätta till din familj..kan inte ens tänka mig in i den situationen.
Jag kom ihåg när du berättade att det var en knöl och hur jag försökte övertyga mig själv att det bara var en "fettknöl" tills du fick veta vad det var. Och hur många nätter jag bara tänkte "Jag måste åka hem. Jag måste hjälpa Lisa."
Men du övertygade mig om att stanna här, du övertygade mig om att du kommer vara där när jag kommer hem. Du är en så himla bra vän Lisa, jag är så otroligt lyckligt lottat som har dig i mitt liv. I flera år har vi varit vänner, och jag är så glad att vi kommer få flera år till! :)

Svar: Min fina vän, jag är så otroligt glad att jag har dig i mitt liv <3
Lisa

2012-09-06 @ 21:18:30


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0