Jag har fått ett nytt heltidsjobb, ett heltidsjobb som jag inte vill ha. Det innebär att jag sitter med telefonen klistrad i ena örat och ringer runt till olika sjukhus, vårdcentraler och avdelningar för att söka hjälp för min nervskada. Dag ut och dag in. Förut ringde jag för att få testa annan medicin för att det förhoppningsvis skulle hjälpa. Men nu när jag testat alla möjliga mediciner allt från voltaren till morfin och ingenting hjälper så får jag bara samma svar, det finns ingenting mer vi kan göra förutom att sjukskriva dig. Det är någonting jag inte tänker acceptera. Jag tänker inte acceptera att det inte finns någonting att göra. Jag vill och tänker inte ge mig för ens jag fått hjälp med min smärta. Det måste finnas någonting att göra. Nu är nästa steg att få min tid till samma smärtenhet som jag redan varit till tidigare. Där har jag inte så stora förhoppningar om att få hjälp men en remiss till södersjukhuset SKA jag ha. Där har dom sen 1 januari i år börjat operera nervskador som jag har. Detta har jag själv googlat mig till och det är inte säkert att dom kan hjälpa just mig men det är ju värt ett försök. Absolut sista utvägen är att operera in en elektrod i hjärnan en så kallad Deep Brain Stimulation. DBS, går ut på att blockera störande signaler i hjärnan. Kort uttryckt opererar man in elektroder centralt i hjärnan och kopplar dem till en pacemaker som sedan programmeras så att den blockerar störningarna i hjärnan. Stimulatorn implanteras under huden i bröstet där den producerar milda elektriska impulser till stimuleringen som levereras via förlängningskabel och elektroden till det exakt utvalda området i hjärnan. Operationen som tar mellan 6-8 timmar går ut på att föra in en tunn elektrod på varje sida. En ganska lång och riskfylld operation och jag är så rädd att det ska hända några komplikationer. Tänk om jag blir helt förlamad eller hjärnskadad. Hade jag varit äldre hade den här operationen redan varit gjord men pga min låga ålder har jag inte vågat fråga om denna operation är en möjlighet. Jag vet inte om jag vågar, men snart orkar jag inte ha mer smärta och då finns bara denna utväg. Men jag tar en dag i taget och just nu så väntar jag på remissen till smärtenheten och så tar vi det därifrån. Är det någon som läser min blogg som själv har en nervskada eller känner någon som har en nervskada som blivit hjälpt så hör gärna av er!! Jag behöver all hjälp jag kan få.

I flera veckors tid har min nervskada visat sin värsta och sämsta sida. Jag har så fruktansvärt ont, liksom en ilande tandvärk i vänstra armen. Jag har svårt att sova och om jag sover så är det för det mesta bara några timmar åt gången. Jag har fått 3 olika mediciner mot smärtan utskriven där det står så fint- vid tillfällig smärta eller vid behov. Dessa mediciner har tyvärr inte funkat mot min smärta. Dessa tunga narkotikaklassade medel gjorde bara min hjärna helt borta. Jag låg mest i sängen, orkade ingenting, kände ingenting förutom min starka smärta. Läkarna fortsatte bara skriva ut medicin för dom vet inget annat sätt att hjälpa mig på. Jag står bara och trampar i samma djupa hjulspår som tidigare. Finns det någon lösning, kommer jag någonsin att få hjälp med den här nervskadan som inte innehåller tunga mediciner? Jag svävar mellan hopp och förtvivlan flera gånger om dagen, hur ska jag orka? Hur ska folk runt omkring mig orka? Det enda jag vet är att om vi håller ihop och kämpar så kommer vi orka tillsammans. Jag skulle ljuga och säga att jag inte var rädd för det är jag, hela tiden 24 timmar om dygnet. Rädd att smärtan aldrig ska släppa, rädd att jag alltid kommer få stå på hög smärtlindring och rädd för att bli beroende av dessa mediciner. Jag vet att det sägs att har man smärta blir man inte beroende men de mediciner jag har fått utskrivet är mediciner som patienter i livets slut använder, förstår ni då hur starka mediciner jag har? Jag har tänkt mååååånga gånger varför kan dom inte bara skär av mig armen så jag slipper smärtan.. Varför finns det inte mer än mediciner ? Varför tar ingen läkare på sig skulden för vad hon/han har gjort. Varför var dom inte mer försiktiga med min arm under operationen? Varför, varför, varför skulle det här hända? Just nu så känns det som om läkarna har lämnat mig i en liten plastbåt utan åror mitt ute på havet. Det enda jag ser är det stora svarta havet, ingen räddning. Men jag tänker inte sluta kämpa, för vem är jag om jag slutar kämpa? Jag kommer på ett eller annat sätt att ta mig ur den där lilla plastbåten och upp på land där hjälpen finns. Jag tänker vända på varenda liten sten på den stranden och jag tänker hitta lösningen där någonstans. De må ta lång tid men jag kommer inte ge upp. Jag tänker bli smärtfri, med eller utan läkarnas hjälp. Jag kommer finna min väg till ett smärtfritt liv.