I flera veckors tid har min nervskada visat sin värsta och sämsta sida. Jag har så fruktansvärt ont, liksom en ilande tandvärk i vänstra armen. Jag har svårt att sova och om jag sover så är det för det mesta bara några timmar åt gången. Jag har fått 3 olika mediciner mot smärtan utskriven där det står så fint- vid tillfällig smärta eller vid behov. Dessa mediciner har tyvärr inte funkat mot min smärta. Dessa tunga narkotikaklassade medel gjorde bara min hjärna helt borta. Jag låg mest i sängen, orkade ingenting, kände ingenting förutom min starka smärta. Läkarna fortsatte bara skriva ut medicin för dom vet inget annat sätt att hjälpa mig på. Jag står bara och trampar i samma djupa hjulspår som tidigare. Finns det någon lösning, kommer jag någonsin att få hjälp med den här nervskadan som inte innehåller tunga mediciner? Jag svävar mellan hopp och förtvivlan flera gånger om dagen, hur ska jag orka? Hur ska folk runt omkring mig orka? Det enda jag vet är att om vi håller ihop och kämpar så kommer vi orka tillsammans. Jag skulle ljuga och säga att jag inte var rädd för det är jag, hela tiden 24 timmar om dygnet. Rädd att smärtan aldrig ska släppa, rädd att jag alltid kommer få stå på hög smärtlindring och rädd för att bli beroende av dessa mediciner. Jag vet att det sägs att har man smärta blir man inte beroende men de mediciner jag har fått utskrivet är mediciner som patienter i livets slut använder, förstår ni då hur starka mediciner jag har? Jag har tänkt mååååånga gånger varför kan dom inte bara skär av mig armen så jag slipper smärtan.. Varför finns det inte mer än mediciner ? Varför tar ingen läkare på sig skulden för vad hon/han har gjort. Varför var dom inte mer försiktiga med min arm under operationen? Varför, varför, varför skulle det här hända? Just nu så känns det som om läkarna har lämnat mig i en liten plastbåt utan åror mitt ute på havet. Det enda jag ser är det stora svarta havet, ingen räddning. Men jag tänker inte sluta kämpa, för vem är jag om jag slutar kämpa? Jag kommer på ett eller annat sätt att ta mig ur den där lilla plastbåten och upp på land där hjälpen finns. Jag tänker vända på varenda liten sten på den stranden och jag tänker hitta lösningen där någonstans. De må ta lång tid men jag kommer inte ge upp. Jag tänker bli smärtfri, med eller utan läkarnas hjälp. Jag kommer finna min väg till ett smärtfritt liv.