När man går från frisk till sjuk är alla med, men när man går från sjuk till frisk är man nästan alltid ensam.
"När man går från frisk till sjuk är alla med, men när man går från sjuk till frisk är man nästan alltid ensam."
Jag kommer aldrig att bli frisk. Konstigt tänker ni men min oro om återfall kommer ALLTID finnas där. Spelar ingen roll hur många år det går så kommer oron alltid sitta kvar.
Tanken att bli ensam kvar i detta skrämmer mig, vem ska kunna förstå min oro och min rädsla att inte finnas där för min familj en dag.
Jag kommer aldrig riktigt att förstå hur människor runt omkring mig kommer sakta men säkert sluta bry sig om mig för att jag är "frisk". Jag förstår ju att det är så man kanske gör, men min rädsla att bli kvar i samma djupa hjulspår skrämmer mig.
Skulle låta konstigt om jag ringde på jobbet eller sa till mina anhöriga att idag orkar inte kroppen, jag måste vila.
Det kan sitta i flera månader och ibland år innan man känner att kroppen är tillbaka till det normala. Folk får tycka att jag är lat, men jag vet att innerst inne så är det biverkningarna som sätter käppar i hjulet för mig och gör mig trött.
En annan sak jag funderar mycket på är varför man slutar prata om saker som är jobbiga. Som min sjukdom, folk frågar inte lägre och det är inte för att de inte vill veta utan för att de är rädda för svaret de ska få tillbaka.
Pratade med en otroligt stark person som ligger mig varmt om hjärtat. Hon som tappat ett barn får några år sedan. Hon skrev på sin dotters r.i.p sida på Facebook om varför man slutat prata om hennes dotter. Samma sak där, VARFÖR?
Är människan så trög (ursäkta uttrycket) att vi "väljer" att stöta bort det som gjort/gör så ont att prata om?
För den/dom drabbade är det sjukt viktigt att få prata om det som är jobbigt även om det hände för flera år sedan. En riktig vän slutar aldrig att fråga, undviker inte samtalen och är inte rädd för att få ett dåligt svar tillbaka. Nej dom är beredd att få ett dåligt svar och känner på sig när man mår som sämst, behöver bara lyssna och är det skyddsnät man behöver.
Som frågan "hur mår du?" en sjukt idiotisk fråga till någon som är i en kris. Ja vad ska man svara ? Säger man sanningen så blir oftast personen som frågar ställd och vet inte hur man ska fortsatta samtalet. Så det är lättare att "ljuga" och säga att allt är bra.
Många funderingar så här på en tisdag men att få skriva om det som känns jobbigt är så oroligt skönt efteråt. Lev och må mina läsare!
Att leva med cancer är nog det svåraste av alla sjukdomar, där livet står som insats, och jag kan tänka mig att oron över att den kommer tillbaka är stor, för den kan komma tillbaka efter ett år tre år eller sju år eller nåt år mellan då man fick det och tills man dör. att leva och inte veta om man ska överleva måste vara sjukt jobbigt för dig och dina nära och kära. att inte få några garantier. att ha döden på lur och ständigt fundera om den kommer tillbaka eller när den kommer tillbaka, var inne på ungcancer och läste om johanna som förlora mot cancern och efterlämnade två små flickor. så grymt. och jag kan inte begripa mig på folk som är med dig när du blir sjuk men slappar till när du nu ska återhämta dig, det är även nu du behöver stöd att orka kämpa vidare. jag hoppas och ber att du aldrig mer ska uppleva cancer igen.kram i massor och tack för att du tänkte på mig och mitt inlägg på denises sida
