Det kunde ha varit jag!!
Snart har 2 år gått sen jag fick mitt cancerbesked. 2 år av elände.
När man går från frisk till sjuk är alla med, men när man går från sjuk till frisk är man nästan alltid ensam.
"När man går från frisk till sjuk är alla med, men när man går från sjuk till frisk är man nästan alltid ensam."
Jag kommer aldrig att bli frisk. Konstigt tänker ni men min oro om återfall kommer ALLTID finnas där. Spelar ingen roll hur många år det går så kommer oron alltid sitta kvar.
Tanken att bli ensam kvar i detta skrämmer mig, vem ska kunna förstå min oro och min rädsla att inte finnas där för min familj en dag.
Jag kommer aldrig riktigt att förstå hur människor runt omkring mig kommer sakta men säkert sluta bry sig om mig för att jag är "frisk". Jag förstår ju att det är så man kanske gör, men min rädsla att bli kvar i samma djupa hjulspår skrämmer mig.
Skulle låta konstigt om jag ringde på jobbet eller sa till mina anhöriga att idag orkar inte kroppen, jag måste vila.
Det kan sitta i flera månader och ibland år innan man känner att kroppen är tillbaka till det normala. Folk får tycka att jag är lat, men jag vet att innerst inne så är det biverkningarna som sätter käppar i hjulet för mig och gör mig trött.
En annan sak jag funderar mycket på är varför man slutar prata om saker som är jobbiga. Som min sjukdom, folk frågar inte lägre och det är inte för att de inte vill veta utan för att de är rädda för svaret de ska få tillbaka.
Pratade med en otroligt stark person som ligger mig varmt om hjärtat. Hon som tappat ett barn får några år sedan. Hon skrev på sin dotters r.i.p sida på Facebook om varför man slutat prata om hennes dotter. Samma sak där, VARFÖR?
Är människan så trög (ursäkta uttrycket) att vi "väljer" att stöta bort det som gjort/gör så ont att prata om?
För den/dom drabbade är det sjukt viktigt att få prata om det som är jobbigt även om det hände för flera år sedan. En riktig vän slutar aldrig att fråga, undviker inte samtalen och är inte rädd för att få ett dåligt svar tillbaka. Nej dom är beredd att få ett dåligt svar och känner på sig när man mår som sämst, behöver bara lyssna och är det skyddsnät man behöver.
Som frågan "hur mår du?" en sjukt idiotisk fråga till någon som är i en kris. Ja vad ska man svara ? Säger man sanningen så blir oftast personen som frågar ställd och vet inte hur man ska fortsatta samtalet. Så det är lättare att "ljuga" och säga att allt är bra.
Många funderingar så här på en tisdag men att få skriva om det som känns jobbigt är så oroligt skönt efteråt. Lev och må mina läsare!
Jag gjorde det!
I början var jag rädd att någon skulle titta konstigt i duschen när jag tog på mig bikinin men självklart hände det ju inte. Sen så var jag rädd att peruken skulle trilla av eller att det skulle synas att jag hade peruk men inte det heller :)
Så otroligt glad att jag vågade, nu behöver jag inte oroa mig längre när jag ska bada men min älskade dotter <3
Svårt att acceptera.
Ibland känner jag bara att " skit samma" det är så här jag ser ut, jag behandlas faktiskt för cancer. Folk får stirra hur mycket dom vill, jag är stark nog och orkar stå emot alla blickar. Men så börjar tankarna snurra och det slutar med att jag sätter på mig peruken eller mössan och blir besviken på mig själv. Jag vill visa, visa att jag inte skäms över hur jag ser ut.
Roten till det onda är nog att jag är rädd att bli sårad. Fan så ont det skulle göra om någon sa typ " fan så fult" eller något liknande. Speciellt för små barn som undrar om jag tappat håret skulle jag inte våga visa. Barn har ju inte riktigt den där spärren att man inte säger vad som helst. Ont nå så fruktansvärt skulle det göra. Men jag har iaf bestämt mig att jag SKA ta kort och spara och ta fram och titta på ibland, kanske till och med lägga upp på bloggen i framtiden!?
Att man kan sakna och deppa över någonting som växer tillbaka, ja det är helt sjukt. Tänk så oförsiktig man var när man var yngre med sitt hår. Alla hårfärger, blekningar och hårprodukter man kladdade i håret, stackars hår säger jag bara haha.
Men jag saknar det så fruktansvärt mycket ibland men ibland är det ganska skönt att vara utan. Shit vilken jäkla dubbelmoral ;) haha.
Igår var ingen bra dag.
Hade ont i magen så tårarna rann, ont i hjärtat och en ilande känsla i kroppen.
Var till sunderbyn idag och gjorde ett ul på hjärtat och för en gång skull så såg faktiskt allt bra ut :-D äntligen något som är bra i allt det dåliga.
Börjar få blåsor i munnen IGEN, suck börjar bli less på det här nu. Ont överallt och en jävla massa biverkningar. Ja det är inte en dans på rosor att ha cancer.
Dags att försöka sova lite. Ny uppdatering kommer kanske i morgon.
"-Ni förstår inte att ni bara sårar-"
Klackarna i taket ikväll!!
Satt och funderade vad jag skulle skriva om nu efter cellgiftet är över. Blir såklart lite om strålningen som börjar i mitten av juli och så om mina 12 resterande antikroppar. Men sen då? Är så otroligt glad att bloggen funnits med på min resa. Skönt att ventiler och få så fina kommentarer av er läsare.
Stolt över mig själv!
Om 2 timmar smäller det.
Blir nog inte så mycket skrivande dom närmsta dagarna. Bara hoppas att biverkningarna inte är lika jobbiga som förra gången.
Nu ska jag packa lite innan det bär av till sjukhuset. Hoppas alla får en fin midsommar!
Snart är det över.
Dock är jag sjukt orolig för framtiden.. Men det kommer jag nog alltid att vara efter det här.
Satt och tänkte på er underbara människor som funnits där för mig under den här otroligt jobbiga tiden. Stöttat, peppat, hjälpt med praktiska saker och någon att prata med ibland. Jag har skrivit det många gånger förr men jag kan verklogen inte skriva det nog många gånger. Ni är helt UNDERBARA.
Känner mig lättad på något sätt att allt snart är över men ändå så är det jobbigare nu är för några månader sen. Det är kanske nu alla känslor kommer?
Jag är glad att jag har mina vänner att prata med, ni vet lätta på hjärtat lite.
Önskar bara att allt var som förut..
Tänk om det fanns en vän som man kunde ringa och störa mitt i natten. Som nästan satt uppe och väntade på ens samtal. En vän som inte hade annat att göra på dagarna. Direkt man kände att det blev lite jobbigt, bara lyfta luren slå en signal och bara spy ut det man vill säga och i andra sidan så är det någon som verkligen lyssnar. En vän som inte behöver förstå allt, inte heller komma med massa förslag hur man ska gå vidare.
När den här sista behandlingen är över ska jag verkligen sätta mig ner och tänka över mitt liv. Vad jag ska göra med det och sätta mål som jag verkligen ska klara av.
Jag tycker att jag är en helt annan person idag än i början av året.
Mer känslig och mer öppen om mitt liv. Jag skäms inte att dela med mig om min resa. Det här är den jag är, eller kanske den jag har blivit.
Nu är det bara att ladda inför imorgon och resan ner till Umeå.
Vill inte ner dit igen men snart, snart är det över. I alla fall med cellgiftet.
"Stormar gör så att träden söker djupare rötter"
Det blev sommar i alla fall.
Ja nu är sommaren här. Åh så underbart. Bara synd att jag inte får sola i sommar :( jaja jag tar igen det nästa sommar!
Orken den börjar komma tillbaka. Så skönt när jag orkar gå 2 km utan att stupa. Är mycket gladare och piggare än för 6 månader sedan.
Om 1 vecka gör jag äntligen klart min sista cellgiftsbehandling :D fy fan så skönt. 1 gång med biverkningar kvar.
Nu är det dags att börja planera en liten fest för nära och kära som hjälpt mig på olika sätt genom behandlingen. :) så håll utkik i brevlådan efter ett inbjudningskort!
Biverkningar från .....
Har sjukt ont i min mage, ajaj :(
Och för att inte tala om min mun. Blåsor och massor med sår i munnen. Gör så fruktansvärt ont att äta, de går nästan inte. Dricka är nog svårt. Tandborstning med tandkräm är inte på frågan..
Less på att det alltid ska göra så jävla ont. Hjälp mig ur detta lidande. Nu ska jag försöka äta lite verum hälsoyoghurt och se om jag överlever.
Äntligen!
Mitt hår håller på att komma tillbaka :D nu är det inte bara "stubb" ni vet som kliar och sticks utan nu är det mjukt. Hihi så glad att det redan börjar komma tillbaka. Det är ljust som tusan så kanske blir blondin haha!
Paniken!!
Satt och kollade gamla inlägg på fb ikväll och det skulle jag aldrig ha gjort. Fy vilken panik jag fick i min kropp.
Tårarna trillar ner för mina kinder och hjärtat slår hårdare än vanligt.
Vilket jävla äckligt liv jag lever. Fy fan. Jag ville ju inte ha det så här.
Blir tom i hela kroppen. Känner mig så otroligt naken, övergiven och ensam. En dödlig sjukdom har suttit fast i min kropp , nu är det ovissheten att aldrig veta om eller när den kommer tillbaka.
Att inte ha kontroll gör mig förvirrad, arg och ledsen. Vill bara skrika rätt ut, slå och sparka.
Åh ilskan i kroppen gör mig galen.
Allt jag har varit med om, allt jag kommer att få uppleva innan jag är 25 är så otroligt mycket mer än en vanlig människa får.
Hojja. Tankarna just kring det här "tänk om" gör mig ledsen.
Tänkt om jag aldrig kan bli mamma igen. Tänk om cellgiftet har gjort någonting med min kropp så jag aldrig mer kan bli mamma. Det är nog den värsta känslan som finns. Tur att jag skaffade barn så tidigt som jag gjorde för min dotter är mitt allt. <3
Sen det här "tänk om" jag får återfall. Vad gör jag då? Tanken att inte veta. Okej nu ska jag sluta tänka negativt men rädslan finns där.
Rädslan kommer nog aldrig att försvinna. Det kommer alltid finnas ett hål i mitt hjärta efter det här.
Nu ska jag krypa ner under täcket bredvid min lilla ängel. Min familj är mitt allt <3 utan er skulle jag inte överleva.
Tack!
Jag vet faktiskt inte hur jag hade mått idag om jag inte hade haft bloggen att skriva ut allt i. Mest är det ju för mitt egna välmående men jag vill ju ändå att ni som bryr er om mig ska få veta vad som händer i min kropp och hur jag tar mig igenom detta.
Dessutom alla som har kommenterat och gett mig styrka , ojoj ni vet inte hur mycket ni har betytt/betyder för mig… Ni är änglar allihop!!
Det har varit många fina stunder men det har även varit många jobbiga. Det har varit både roliga och tråkiga inlägg här på bloggen.
Fast det är så livet är.. motgångar och framgångar…
Jag bloggar inte varje dag, inte om allt men det mesta. Jag kommer fortsätta blogga även när jag blir frisk.
För även när jag är frisk från cancern så kommer det dagar då cancern gör sig påmind och då finns ni här… och bloggen… Detta gör mig så glad att jag har en vägg att luta mig mot. Även om nästan ingen av er som läser har varit med om samma sak som mig, så vet jag att ni lyssnar och uppmuntrar mig till att fortsätta kämpa.
Ett stort steg i rätt riktning.
Ja igår gjorde jag någonting som jag aldrig trott att jag skulle göra. Jag gick på stan utan peruken! Hade en mössa på mig men ingen peruk, fan jag är stolt över mig själv. Jag vågade! Lite obehagligt och ovant var det. Kändes som att alla tittade. Största rädslan är nog att någon ska kommentera situationen. Nöjd över mig själv tänker jag nu motivera mig själv att ta på mig bikinin och våga bada med min dotter i sommar. Känner redan hur ångesten och paniken kommer krypandes. Nåja allt har sin tid. Hoppas bara jag klara det!!
Mår ganska bra efter den här cellgiftsbehandlingen. Är trött och har ont i kroppen men annars är det inte så farligt. Mest irriterad på min hjärna som inte fattar att den måste också vila.
Nu lägga sig och vila lite så jag orkar med lite bestyr på stan.
Lite biverkningar
Utslag på kinderna, konstig i kroppen och hjärtat slår massor med extraslag. Obehagligt när hjärta skuttar runt som det vill.. Nu försöka sova lite och hoppas det släpper!
Målet är nära
Just nu är jag i Umeå för min 5e behandling, tänk snart är det ÄNTLIGEN färdigt fy fan så skönt! 1 behandling kvar efter den här och sen äre ju antikropparna kvar men dom är inte alls lika jobbigt som cellgiftet. Jag börjar känna att det finns ett slut på allt ändå.
Har läst på lite olika bloggar och forum om personer som också haft cancer men inte fått någon efterbehandling och vilken oro dom känner. Deras högsta önska var att få den här efterbehandlingen för att vara säkra på att alla små cp celler försvinner.
I början förstod jag inte alls hur dessa människor tänkte men nu när jag genomlidit behandlingen så förstår jag.
Det har lätt varit den jobbigaste och mest påfrestande tid i mitt liv. Inte en rolig sak att göra för att "bli frisk".
Håravfall, magont, smärta i både hjärta och själ, utslag och för att inte tala om illamåendet. Men jag har gjort det för att min kropp ska orka fortsätta leva i många år till. Jag skulle aldrig klara av att gå i ovisshet och inte få behandling. Så nu hoppas jag att både min kropp och han där uppe bland molnen fattar att jag är färdig med alla sjukdomar nu. Inga fler tack!
Nu ska jag ringa på klockan och be dom koppla fast mig i giftet. Får se vem som hänger efter mig idag.
Hoppas det går bättre den här gången!
-----------------------------------------------------
Här kommer en mycket bra låt!!
Jag bygger, bygger upp
O du river, river ner
Du gör mig så lack
Du vägrar ge upp
Börjar klättra, klättrar upp
O du drar mig, drar mig ner
Vi måste ta ett snack
Hör upp, du måste flytta på dig
Flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta
Du måste flytta på dig
Saningen är, jag är som du
Sanningen ser, du fucka ur
Låter såhär, du måste flytta på dig
Inget du sa, var någonting bra
Inget du var, ville jag va
Ingenting alls
Du måste flytta på dig
Jag hörde var du sa, bakom ryggen var du svag
Och hela världen sa
Jag bygger, bygger upp
O du river, river ner
Du gör mig så lack
Du vägrar ge upp
Börjar klättra, klättrar upp
O du drar mig, drar mig ner
Vi måste ta ett snack
Hör upp, du måste flytta på dig
Flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta, flytta
Du måste flytta på dig
Följer med in, följer med ut
Följer mig dit, följer mig runt
Vad vill du ha
Du måste flytta på dig
Slösa min tid, släpp mig fri
Vi är passé, fattar du de
Köra igen
Du måste flytta på dig
Jag hörde var du sa, bakom ryggen var du svag
Och hela världen sa
Jag bygger, bygger upp
o du river, river ner
Du gör mig så lack
Du vägrar ge upp
Börjar klättra, klättrar upp
O du drar mig, drar mig ner
Vi måste ta ett snack
Hör upp, du måste flytta på dig
Dom säger att det bara är saker som man ser
Men jag vill veta, måste veta mycket mer
Ja bakom molnen skymtar mer än horisonten
Psyket det är komplex med alla sina monster
Dom säger att det bara är saker som man ser
Men jag vill veta, måste veta mycket mer
Ja bakom molnen skymtar mer än horisonten
Psyket det är komplex med alla sina monster
Och hela världen sa
Jag bygger, bygger upp
O du river, river ner
Du gör mig så lack
Du vägrar ge upp
Börjar klättra, klättrar upp
O du drar mig, drar mig ner
Vi måste ta ett snack
Hör upp, du måste flytta på dig
Jag bygger, bygger upp
O du river, river ner
Du gör mig så lack
Du vägrar ge upp
Börjar klättra, klättrar upp
O du drar mig, drar mig ner
Vi måste ta ett snack
Hör upp, du måste flytta på dig!!
Tack!
TACK FÖR ALLT STÖD
- av Siv Andersson
När dagen är ett mörker
Blir natten dubbelt lång.
Då slutar solen lysa,
då tystnar fåglars sång…
Men nån mening kan nå in
från en omtänksam person
- liksom ljuset i en blick
som inte tappat tron.
Att någon bryr sig om en
när man inte längre vill
är just vad man behöver
för att orka lite till.
Det du har gjort för mig
är sådant som man minns.
Så tack för allt ditt stöd
- och tack för att du finns.
Det här är till er alla som bryr sig om mig och min familj. Tack underbara människor att jag får ha er i mitt liv. Ni som verkligen bryr er ni tar en stor plats i mitt hjärta. <3
Nästan i mål
På onsdag åker jag och min mamma ner till Umeå för min 5e behandling. Fy fan nu är det snart färdigt, så jäkla skönt.
Funderar lite.
Självklart måste folk få tycka att det är jobbigt och tråkigt att jag blivit sjuk men snälla, visa det inte allt för tydligt. Det blir bara mer jobbigt för mig.
Att prata med min familj om min cancer är faktiskt ganska lätt även om dom inte vet hur det känns där innuti. Det är så skönt för jag behöver inte förklara, för även om dom inte förstår så lyssnar dom och stöttar mig. Jag känner mig befriande att prata om de riktigt svåra sakerna och sedan kunna skratta lite åt eländet. Prognoser, cellgifter, biverkningar och livet i allmänhet. Cancer, cancer, jävla skitpisscancer.
Prata om hur den drabbar, och att livet aldrig blir sig likt igen. Om hur arg jag har varit och ibland fortfarande är, men att det ändå går att acceptera. Om hur jag nu ska leva mitt liv.
Vi säger att jag ska ta en dag i taget, steg för steg. Senare kanske det faktiskt går en hel dag utan att man tänker på cancern? Vem vet.
Jag hoppas och drömmer om att jag en dag kan se tillbaka på den här perioden av mitt liv och tänka att jag lärde mig något. Om 40 år tittar jag tillbaka och tänker - jag hade ju faktiskt cancer när jag var ung. Det var jävligt jobbigt, men jag kom igenom det och jag gjorde det med stil.
Du ber mig att glömma, glömma allt det som hänt, det som orsakar tårarna i mina ögon, det som orsakar min smärta. Du säger, glöm det, nu lämnar vi det här bakom oss så vi kan gå vidare med Vi? Du använder ordet vi, när det är jag som går igenom det här. Du står där bredvid som ett frågetecken, Men det här är min verklighet just nu, det här är vad jag måste gå igenom, vad jag måste konfontrera. Jag vet inte om jag bara kan glömma.
