Svårt val.
Jag har kommit till ett val ett mycket svårt val. Jag är så otroligt kluven, vill veta men ändå inte. Jag pratar naturligtvis om min cancer är ärftlig eller inte.
Jag vill veta för att kanske kunna hjälpa mina syskonbarn, min syster, mamma och min dotter att få reda på det i tid. Om cancern skulle vara ärftlig så skulle jag nog inte skaffa fler barn men på ett sätt så vill jag ju ändå ha fler barn. Hur ska jag veta att dom får det? Eller att dom inte får det? Tänk om man skulle tänka så om allt då skulle ju inga barn födas. Sjukt svårt om jag verkligen vill veta. Vem vill veta att dom bär på en mycket allvarlig sjukdom ?
Måste väga både för och nackdelar i det hela. Önskar bara att det kunde vara lite lättare att fatta beslutet.
Sa till familjen idag när vi satt vid matbordet att förstå hur rädd jag alltid kommer vara när jag ska på återbesök till Onkologen. Fy fan säger jag bara. Oron och rädslan för återfall skrämmer mig mest just nu. Vill och orkar verkligen inte göra om det här en gång till. Men nu tycker jag att jag har blivit nog straffad så det räcker i mitt liv. Det behöver liksom inte hända mer nu.
Men det sägs ju att prövningar kommer bara till dom som är starka nog att klara av dom.
Nu ska jag sluta mina ögon för idag.
God natt alla ni där ute som finns där för mig <3
~ Lev livet idag imorgon kan det vara för sent ~
Blir så glad.
Ännu en dag med strålande sol :) blir så härligt glad när den äntligen lyser. Idag blir det en härlig utedag med mannen och dottern här ute på gården :)
Blir att fixa på altanen, städa bilarna och grilla lite korv. Senare idag åker vi upp till stugan med dom bästa. Nu ut i solen, ha en fantastisk bra dag alla där ute.
~ Gör som havet, våga~
Människor som betyder mycket
Den första jag vill säga tack till som är en helt underbar person, alltid glad och ger så otroligt mycket till alla människor runt omkring fast hennes liv har varit ett rent helvete. Pia du är en underbar människa. Du ger mig energi, styrka och mod att fortsätta kämpa när livet är som svårast. Stort tack och många kramar till dig ♥
Sen vill jag tacka en tjej som jag aldrig har träffat "irl". Den här personen är också ung mamma och vi fick veta ungefär samtidigt att vi hade cancer. Trots att vi aldrig träffats och bara skrivit med varandra på fb och via bloggen så får hon mig att må så sjukt bra. Ja Titti jag pratar om dig. Dina värmande ord, din kämparglöd som du utstrålar trots att du också är sjuk gör mitt liv lite lättare att leva. Stort tack även till dig ♥
Sen till en människa som jag känt sen jag föddes. Otroligt glad och sprallig person. Hon intygar mig att det inte är utsidan som räknas utan det som finns på insidan. Stöttar med många fina ord om hur vacker jag är trots alla mina ärr och mitt skalliga huvud. Tack underbara Eva R för att du får mig att inse att jag är perfekt precis som jag är. ♥
Nu till en mycket rolig människa. Får mig att skratta och glömma att jag är sjuk för ögonblicket. Stöttar och peppar på alla möljliga sätt och vis. Han har fått mig att slå upp ögonen, strunta i dom människor som tar energi och fokusera på att kämpa igenom detta helvete. Det är du min kära morbror Andreas. Tack för att du är du och för att du ger mig dom där ögonblicken som får mig att glömma att jag är sjuk. ♥
Skulle kunna skriva något om er alla men då skulle inlägget bli så otroligt långt. Ni finns alla i mitt hjärta med jag har nog aldrig sagt detta till dessa människor att ni är helt awesome! Fortsätt att vara dom fantastiska människor ni är.
Bilden lånad från google
Down the bumpy road
Längst där borta ser jag ljuset!!
Jag lever.
Jag lever och mår sjukt bra just nu, eller mina fötter, ben och händer är svullna och det ilar i ryggen från sprutorna men jag mår bra ändå. Inget illamående och ingen kan vara lyckligare än jag.
Har svårt att vara stilla. En hemmakväll är ju bara att glömma. Är alltid på nya äventyr. Piteå, Luleå, Skellefteå, Älvsbyn ja ni hör ju. Men jag tänker såhär att medans jag mår bra ska jag ta och göra det jag tycker är roligt :) springa på stan, träffa vänner, äta god mat det gillar jag.
Just idag har jag inga planer på vad som ska hända men någonting hittar jag säkert på :)
Tänk inte, bra gör det!
Tanken har slagit mig..
Tanken att lägga upp en bild på mitt huvud har självklart slagit mig många gånger. Vad har jag att förlora på det? Det är ju så här jag ser ut och måste försöka acceptera det så gott det går. Samtidigt är jag livrädd för vad andra ska tycka och tänka. Det är ju inte snyggt att vara utan hår men jag har inget val. Skulle vilja ta sånna fantastiska svartvita bilder på mig själv och min skalle och visa hela världen hur stark jag kan vara utan min kvinnliga Look. Men tiden, orken och oron över vad andra ska tycka och tänka tar tyvärr över. En dag, ja en dag kanske när jag fått tillbaka håret då ska jag visa hela världen hur det en gång såg ut. Men just nu försöker jag vänja mig med att visa de närmsta i släkten och vännerna. :)
Tack alla fina som ger mig styrka och fortsätta blogga. Era kommentarer betyder mer än ni kan förstå! <3
En sån där bra dag idag.
Idag har det varit en mycket bra dag. Har spenderat största delen av dagen med min kära syster. Först blev det bio och sen en middag på det :) roligt och gott på samma gång :) tack för det syster <3
Känns skönt att jag börjar må liiiite bättre. Illamåendet sitter fortfarande i men tröttheten är inte alls lika jobbig som för några dagar sedan.
Ikväll börjar jag dock med mina sprutor så kommer nog få ont i kroppen igen :/ lite tråkigt men jag har ju klarat av det förut.
Måste bara skriva en sån där liten detalj. Varje gång före behandlingen så tas det prover och en vikt så i tisdags var inget undantag. Men nu till saken, vägde då 50,1 kg och igår tog jag en ny vikt och vägde då 46,1 kg. Till saken hör att jag inte alls ätit dåligt utan det är nog vätskan som försvunnit ur kroppen men så pass många kilon på 3 dagar är ganska konstigt.
Nåja nu ska jag lägga mig i soffan och äta lite onyttigheter så jag går upp i vikt igen ;) hehe.
Kram till er alla fina människor där ute!
"Här kommer balla Boris" haha bara jag och syster som förstår!
Försöker så gott jag kan!
Förlåt mig för att jag är lite disträ.
Men mitt huvud hänger liksom inte riktigt med.
Förlåt att jag pratar väldigt mycket om just min cancer.
Men min cancer sitter inte bara i bröstet. Den sitter i mina tankar också. Jag lyckas koppla bort den ibland i korta stunder, och det gör mig så tacksam. Men den ligger i bakhuvudet och mal hela tiden.
Det är faktiskt så att jag vill skratta med er. Försöker så gott jag kan, men ibland orkar jag inte fullt ut.
Förlåt att jag inte ringer eller svarar på era mail/ sms
Jag försöker och vill, och blir alltid glad när ni ringer. Men att ringa upp eller svara på ett mail/sms kan ta sin tid.
Snälla! Jag kräver ingenting av er. Hör ni av er så gör ni det och inget kan göra mej gladare. Men ni måste inte.
Jag har fått ett besked som jag inte har bett om. Jag har blivit påtvingad något jag inte kan göra mej av med. Jag måste leva med det. Jag måste helt klart överleva det. Jag måste hålla huvudet högt över ytan för att inte drunkna. Det är ett heltidsjobb som jag inte har någon utbildning för. Ett jobb som jag inte vill ha.
Varje dag jag vaknar så finns det där. Jag kan inte välja bort det.
Jag måste tänka på mig själv, ja helt enkelt vara att stort ego.
Jag måste tänka på hur jag ska orka, orka gå igenom all behandling, Hur min kropp fylls av farliga gifter med alla dessa äckliga biverkningar.
Jag måste ta den fysiska smärtan av alla undersökningar. Operation, stuckna armar och fula ärr som alltid kommer pryda min kropp.
Jag måste svälja tårarna varje gång jag visar upp min enbröstade överkropp. Förnedringen, skammen att vara 20 år och med bra ett bröst, flertal ärr och för att inte tala om smärtan som finns inuti. Jag måste hantera ångesten och rädslan hela tiden varje dag. Att alltid behöva vara rädd tär på både kroppen och själen.
Jag funderar ofta över mitt kommande liv. Hur ser det ut om 10 år? Lever jag då? Har min mor en dotter? Har min dotter någon mor? Har min man fortfarande sin fru i livet? Nu vet jag att jag absolut inte ska tänka på det sättet för det är ju ingen som kan säga säkert vad som kommer hända. Tar dagen som den kommer men tankarna vill åt ett helt annat håll.
Vill i alla fall bra säga att min man är den bästa mannen i hela världen. Han finns alltid där vid min sida, handlar den mat jag är sugen på, städar, tar hand om våra dotter, tar hand om allt i hushållet. Ja allt ni kan tänka. Till och med dom dagar jag mår som sämst, bara ligger på soffan och ber om en massa saker, är otrevlig och allmänt grinig så säger han ingenting. Han vet, vet hur jag mår inombords och klarar ändå av att hantera mig så pass bra. Det kallar jag för äkta kärlek.
Så förlåt min älskade om jag just nu är ett stort ego och bara tänker på mig själv. Jag älskar dig i alla fall mest av allt på denna planet, tack för att du står vid min sida genom denna svåra period <3
Jag försöker...
Så gott jag kan!
Många som läser.
Så nu vill jag veta vilka ni är :) Vill se hur många av er som är ärliga och tänker skriva vem ni är eller om ni bara är ett gäng nyfikna människor som inte bryr sig!
Kom igen nu.
Måste visa något coolt
Måste bara visa hur mina naglar ser ut. Frågade varför det var ränder på naglarna och Onkologen sa att det var efter antalet behandlingar jag fått. Är inte det lite coolt ändå? Jag menar att det syns så väl. Onkologen sa att det var som ett gratis nagelsmycke haha han är rolig han.
Här får ni en bild på hur naglarna ser ut och en bild på " Anna" som har hängt efter mig.
Lättar på hjärtat lite.
Jag har alltid varit en sådan människa att jag har sagt om någonting varit fel. Helt enkelt inte varit rädd för att säga sanningen. När jag blev sjuk så sa jag till mig själv att jag absolut inte skulle sluta med detta så istället vände jag på det hela och blev ännu "värre". Säger precis det jag tycker och tänker, håller inte inne på någonting längre. Jag tänker inte hålla någonting inne, bättre att säga det nu fan imorgon kan det vara försent. Finns människor där ute som sårat mig, gamla klasskompisar, "vänner" och släktingar.
Har tagit vissa verser från denna underbara låt. Tycker den är sjukt bra. Så denna "låt" tilldelar jag alla idioter där ute som någonsin sårat mig. En vacker dag kommer ni också att falla och då ska jag inte finnas där för er. Fuck you losers!
Har tänkt på det länge, verkligen tänkt
Hur jag skall få dig att förstå hur det känns
Hur jag skall närma mig detta, våga berätta
Släppa, få hjärtat å lätta
Rädd att jag kanske hade läst dig fel
Kan jag säga nu med säkerhet
Att min första instinkt var korrekt
Nu vill jag uttrycka det i klartext
Du är helt klart unik och speciell
Universum är vigt åt dig själv
Från den djupaste platsen mörkaste delen
Av min själ vill jag berätta det här
Jag hoppas, jag drömmer att marken du går på, går sönder
Vad som än händer…
Jag hoppas att ditt vin blir till vatten
Blixtar prickar dig
Hälsa till satan, vi hörs
Jag hoppas att olika olyckor händer
Du vet vad jag känner
Jag vet att du hör
Jag hoppas du,
Du får leva med det resten av ditt liv
Att du lever med det i all evig tid
Hamnar du i helvetet skicka mig ett vykort
Vill hellre genomleva nittionio jävla vintrar
Att rulla naken över krossat glas, äta fimpar
Än att nånsin igen känna dina vibbar
Du ljög fan bättre än delfinerna simmar
Huvudperson i mina sämsta minnen...
Olika besked.
Just nu snurrar det i skallen. Under tiden jag varit sjuk så har jag fått så många olika besked. Som exempel att min cancer inte skulle vara ärftlig. Nu idag sa min onkolog att den kanske kunde vara det iaf. Han frågade om jag ville göra en slags utredning för att se om den kan vara ärftlig eller inte.
Det finns ingenting att fundera på. Självklart ska jag ta reda på det om det går. Tänk att jag kanske hjälper min mamma, min syster, min dotter, framtida barn och syskonbarn genom att hålla extra koll och kolla sig ofta så inte dom jag älskar också måste genomlida detta helvete. Blir lite ledsen när jag får så olika besked av alla. Kan dom inte säga samma sak. Samma med det här om dom ska ta bort andra bröstet också. Kirurgen ville absolut ta bort det andra bröstet så jag inte kan få bröstcancer igen, men Onkologen tyckte nästan att det var onödigt??
Känns som man är en liten vante som blir kastad i luften mellan olika händer. Jobbigt att få olika besked hela tiden.
Nu är jag i Umeå igen och imorgon halv 9 börjar jag min 3:e behandling vilket betyder att första halvan snart är över :) ingen är gladare än jag. Önskar bara att det var över nu. Nu dags att sova så man slipper vara så trött imorgon när dagen D är här. Sov gott!
~jag önskar att jag kunde göra allt och lite till~
Tack då vet jag!
Vissa människor förstår jag mig inte på. Att säga att man ska finnas där oavsett vad som händer och sen när vissa av dessa personer verkligen behövs så "försvinner" dom spårlöst.
Vissa människor som man absolut trodde i alla fall skulle komma fram och fråga hur man mår låtsas som ingenting och vänder ryggen till. Finns till och med helt okända människor som bryr sig mer än dessa människor som känner mig väl. Det är i svåra situationer som dom rätta vännerna visar sig.
Blir ledsen och lite besviken på dessa människor. Fan vissa är jag till och ned släkt med. Att komma fram och fråga hur jag mår eller bara ge mig en kram skulle betyda nog mycket. Jaja, nu vet jag ju vilka människor jag verkligen inte ska låta ta mer energi från mig. Men dom människor som stör mig mest är dom som är så sjukt nyfikna. Dessa människor bryr sig inte ett skit om hur jag mår, dom är bara nyfikna som vill ha någonting att prata om.
Nåja energitjuvar finns på alla ställen. Tänker inte ödsla mer energi på att fundera varför vissa människor beter sig som dom gör. Hör av sig ibland när det passar osv...
Nu till något mycket roligare. Fick brev från fk igår och har blivit beviljad aktivitetsersättning :D Yes!!! Ingen är gladare än jag, kommer få några tusen extra i månaden som vi kan leva på. Oj så skönt, en stor klump lättade från hjärtat.
Om man är envis och verkligen vägrar att ge upp så löser sig allt tillslut. Nu ska jag bara övervinna cancern också så är jag ju nästan i mål! Förstå så skönt det känns.
I helgen blir det att mysa med familjen, äta god mat och kanske se en bra film! Ha det bra.
Nöjd med det jag har.
Precis som rubriken lyder, så är jag nöjd med det jag har. Innan jag blev sjuk så ville jag alltid ha det bästa/ finaste. Bästa telefonen, finaste bilen, nya saker till hemmet mm. Men nu känner jag att jag är nöjd med det jag har. Materiella ting är så obetydliga just nu. Det finns inga saker i världen som skulle kunna göra situationen bättre. Det enda jag vill är ju att bli "frisk". På ett sätt är jag ju frisk, bara behandlingen som gör att jag känner mig sjuk. Konstigt det där att jag mår sämre under behandlingarna än jag mådde när jag fortfarande hade cancern kvar i bröstet.. Orättvist om ni frågar mig, tycker det kan vara tvärt om ju. Nu är det familjen och dom underbara vännerna som får mitt hjärta att orka fortsätta klappa vidare. Ingen är så bra som ni <3
På måndag åker jag iaf ner till Umeå igen för 3:e behandlingen. Woho halva cellgiftsbehandlingen är då avklarad :D kommer få sista kuren av den här sortens cellgift. Resterande 3 gånger blir en annan cellgift + att behandlingen med antikropparna startar. Bara hoppas och be till gud att jag får må så bra som möjligt.
Tänkte tacka min mammas moster Ingela som så snällt ställer upp och hjälper mig att sy fickor till min bikini och mina BHar. Så bra att det finns underbara människor i min släkt i alla fall. Tack!
Nu ska jag sluta mina ögon och försöka sova. Sov gott på er!
~"Det som hänt oss, formar oss inte till det vi är.
Det är dom slutsatserna vi drar av det som hänt oss,
som formar oss till den vi är."~
Stewart Emery
Hittade en passande dikt!
Satt och kollade runt lite på nätet och hittade den här dikten. Den beskriver mitt liv så otroligt bra.
Ibland liksom hejdar sig
tiden ett slag
och någonting alldeles
oväntat sker.
Världen förändrar sig
varje dag
men ibland blir den aldrig
mer densamma.
Livet fortsätter..
Jag vill att det ska vara över nu och inte i sommar.
Ett ord som jag hatar just nu är order VILA. Mår dåligt bara jag hör det. Jag vet att jag måste ta mig tid att vila för att orka dagen men det är ju såååå tråkigt. Ni som känner mig vet att jag har extremt svårt att vara stilla. Vissa kallar det damp och andra bara rastlöshet haha. Det är svårt att vila på dagarna när huvudet vill en massa men kroppen verkligen inte orkar. Blir lätt deppig dom första dagarna efter behandlingen då jag verkligen inte orkar annat än att typ gå till och från toan. På något sätt så går vardagen ändå ihop. Livet fortsätter att springa ifrån mig medans jag ligger där på soffan och mår dåligt. Det är tur att jag har min famillj som hjälper mig/oss.
Jag har sagt det förr och kan säga det många gånger till men mina föräldrar och mina syskon är dom bästa som finns i hela världen. Får hjälp med allt jag ber om. Allt från att hämta mediciner på apoteket till städning till barnpassning till ja allt. Ni är underbara ♥
När jag fyllde år så fick jag av mina syskon och deras respektive ett presentkort på make up store. Hur smart var inte de att ge till en som verkligen vill och kanske behöver lära sig sminka sig lite annorlunda om mina ögonbryn och ögonfransar skulle försvinna. En sak som jag aldrig själv skulle komma på att unna mig :)
Jag måste ge mig själv lite beröm. När jag fick beskedet att jag hade cancer och att håret skulle försvinna så rasade min värld. Ni som inte tappat håret kan inte förstå vilken hemsk upplevelse det är. Man känner sig inte kvinnlig på något sätt. Först operera bort ena bröstet, okej det kan jag faktiskt leva utan men just håret. Dagen då jag bestämde mig för att raka av mig det lilla hår som fanns kvar var värsta dagen i mitt liv. Det låter töntigt men som sagt kvinnligheten försvann på ett ögonblick. I början kände jag mig äcklig och ful. Sa till folk att dom aldrig i skulle få se mig utan hår. Men nu har jag accepterat att det är så här det kommer att vara ett bra tag. Kliar och blir varmt som satan under peruken så det är svårt att ha långa stunder.
Min familj har fått se mig utan hår och det kändes lite konstigt men eftersom min familj är så underbar så är jag inte rädd att visa mitt nakna huvud för dom. Är inte helt säker på om jag någonsin kommer visa er här på bloggen hur det ser ut, det får bara tiden utvisa. Ibland känner jag mig så stark men ibland så rivs alla murar ner och självförtroendet faller.
Nu är det snart påsk så jag önskar alla mina läsare en riktigt glad påsk.
Själv ska jag umgås med familjen och vara ute i förhoppningsvis solen :)
20 år
Idag blir jag 20 år gammal. Grattis till mig själv. Vill och tänker inte fira på något speciellt sätt i år. Det känns så meningslöst. Vill inget annat än att bara bli frisk och slippa cancern. Får ta igen firandet nästa år :)
