Jag har tagit av mig peruken och visat mitt lilla hår för hela världen. Det hela började med att vi skulle till sjukhuset. På parkeringen frågade jag Kim, - håller du mig i handen om jag går utan peruken? - självklart svarade han. Så vi började våran väg till ingången och jag stannade för att vända och hämta peruken igen. Kim förklarade att jag är lika vacker utan hår och att han skulle hjälpa mig att våga. Då kom tårarna, dom ville inte sluta rinna. Ledsen för att jag var så feg, för att jag tycker att jag är ful i kort hår. Men ändå glad för att jag har världens bästa man vid min sida som stöttar mig. Så jag torkade tårarna och gick in på sjukhuset. Tror aldrig jag gått så fort i hela mitt liv, men jag gjorde det. Med en puls på typ 300 överlevde jag ändå dagen :) Så jag hade aldrig på mig peruken på hela dagen, ändå så gick vi på lite affärer och sen här på campingen. Jag har tagit ett stort steg i rätt riktning. Jag mådde dåligt då men jag mår bra nu att jag vågade. Stolt och lycklig tjej som inte kommer ta på dig den där varma peruken igen. ~jag är bra precis som jag är~

Dagarna känns långa och himmelen känns grå Utanför hörs fåglar, och himmelen är blå Minuter rullar sakta, länge varar en sekund Man önskar att man kunde tänka på annat för en stund Men alltid finns den där, längtan efter ett till barn Trots att månaderna går, blir man aldrig van Omkring en växer magar, en sån man vill ha. Istället för ren glädje, mår man aldrig bra Och ständigt kommer frågan: "Varför inte en till" Det är väl klart vi längtar tills lyckan står oss bi Men nåt som för så många, är så väldigt lätt Är svårt för många andra, trots att man gör rätt Så rullar månader på och tanken att våran bebis inga syskon får. Kämpar varje dag med den tanken att aldrig mer få en stor rund mage med en sparkande liten ny människa inuti. Det gör så ont...

Kommer komma upp ett lösenord på bloggen så ni som vill läsa, hör av er!

Ligger just nu i husvagnen i Umeå. Imorgon är det sjukgymnasten klockan 09.30. På tisdag så ska jag ta prover oc träffa Nisse och se göra en datortomografi klockan 1. Lite nervöst inför datorn men det brukar ju gå bra. Sen nästa vecka så börjar strålningen. Kort uppdatering men jag vet inte vad jag ska skriva om.

Jag är så arg på mig själv för att jag är så fruktansvärt feg. Jag vill inte ha peruken på mig när jag ska bort, det är varmt och svetten bara rinner. Jag vill så otroligt mycket bara ta av mig peruken och visa håret som faktiskt växt en hel del. Men så står jag där i hallen och tittar mig spegeln, blir nästan grinfärdig och vänder om och tar på mig peruken. Fan att jag ska vara så feg, jag vill men vågar inte. Jävla skit :(

Precis som rubriken lyder så har jag lurat döden. I flera månader har jag oroar mig för vad som kunde vara fel på mig och så i januari fick jag äntligen svaret. Cancer. Aggressiv bröstcancer. Det var då jag bestämde mig för att inte låta sjukdomen ta över mitt liv och istället vända det till något "bra". I början var jag inte ledsen bara förbannad och viljan var på topp, jag skulle klara det här och jag skulle visa cancern vems kropp den hoppat på. Sen kom oron, ångesten, tårarna och paniken. Tankarna snurrade och jag blev ledsen. Ledsen för att jag kanske inte skulle finnas där nästa dag, inte finnas för min dotter eller för min familj. Det var en jobbig start på året. Ont hade jag både i kroppen men även i hjärtat. Alla som visste om att jag var sjuk stöttade och sa att allt skulle ordna sig och att jag var stark. Just då kände jag mig inte stark jag hade ju svikit mig själv och mina egna löften. Jag hade ju nästan lovat att inte sjukdomen skulle ta över, men självklart gjorde den ju det. Var mer ledsen är glad, gick undan för mig själv bara för att ingen skulle se mina röda ögon från alla tårar. Paniken kom krypandes och jag blev livrädd. Fick den känslan att nu är det över, nu dör jag. kommer ihåg att jag satt i sängen och nästan slog på kudden, jag var så rädd. Det var så mycket som hade hänt på så kort tid. Farfars död, beskedet om att jag har cancer och så det jobbigaste av all, att jag skulle bli steril. Förstå att hela mitt liv rasade samman. Men när jag satt där på sängen den där kvällen så var det som om någonting hände. Dörren slog igen och jag blev helt varm i kroppen. Precis som om någon kom in och kramade om mig. Det som var konstigt var att det bara var jag och dottern hemma. Tårarna slutade rinna och jag tänkte tyst för mig själv. Tänk så många människor runt omkring mig som skulle bli ledsna om jag inte skulle klara av behandlingen. Jag skulle aldrig klara av att lämna dom ensam. Jag ville ju inte dö, inte än och Inte av en jävla sjukdom. Det var då jag bestämde mig för att ge mig fan på att klara behandlingen och lura döden. Och här sitter jag ungefär 6 månader senare och är starkare än någonsin. Jag känner att jag mår bra, jag är öppen med min sjukdom och det finns ingenting som skrämmer mig längre. Även om cancern dragit ner mig till botten och jag fortfarande har en lång bit kvar till toppen så känner jag att mitt liv är så fruktansvärt underbart. Jag har kommit mina föräldrar, syskon och vänner mycket närmare. Jag tar vara på dagarna vi har tillsammans. Även om det kommer dåliga dagar så är jag ändå stolt över mig själv. Jag står i evig skuld till min familj och mina vänner. Utan er skulle jag inte vara den starka och öppna person jag är idag. <3

Ja i lördags så hade jag en lite fest för att fira att cellgiftet är över :D blev en mycket lyckad fest fast alla inte kunde komma. God mat och fina vänner, kunde ju inte bli bättre. Fick helt underbara blommor som jag nu fått ställa ut på olika ställen i husvagnen hehe. Luktar gott nå så fruktansvärt. Fick tyvärr inte med mig alla blommor men.. Blogg.se vill tydligen inte lägga upp bilderna :-@ Så tack alla underbara människor som kunde komma på min fest och tack för alla gåvor och blommor. Utan er vore jag ingenting. Tack <3

Nu mina läsare tänker jag göra något som jag aldrig någonsin tänkte att jag skulle våga. Jag ska nämligen lägga upp en bild på hur mycket mitt hår har växt. Jag tycker det har växt otroligt fort och efter sommaren kan jag nog ta av mig peruken och visa mig offentligt igen med en kort frilla :) Lite nervöst är det att visa bilden här men någon gång måste jag ju våga. Idag känner jag mig stark och därför vågar jag! Det är fult som fan jag vet men det är så här jag ser ut och det är bara att acceptera.