Oktober 2011 kommer jag aldrig att glömma. Oktober månad var den månad då min hjärna började förstå att det nog var cancer jag hade. Jag kommer så väl ihåg hur tom jag kände mig inuti. Jag bar på en hemlighet som ingen visste då. En hemlighet som man absolut inte ska bära på ensam. Jag kommer också ihåg hur jag funderade hur jag skulle berätta för min familj att jag hade cancer, fast jag inte viste säkert.
Så kom januari och min känsla jag haft i 3 månader stämde till punkt och pricka. Jag fick mitt besked och var så inställd på att vinna över cancern. Det är många dåliga saker som har hänt under de 3 åren som gått. Men den största smärtan sitter kvar än idag. Min nervskada. Nervskadan som sitter i min vänstra arm kommer jag alltid att få leva med. Eller det är så det känns i alla fall. Jag har testat morfin, alvedon, voltaren, tigerbalsam, värme, kyla, övningar från sjukgymnast, aktiviteter, och vila men ingenting tycks hjälpa. Smärtan blir bara värre och värre. Vissa saker i vardagen är svåra att utföra, tillexempel att hänga tvätten, städa och bära tungt.
Att ha en konstant smärta är svår att leva med. Inte bara det att jag har ont konstant jag har även sömnsvårigheter, minnessvårigheter, svårt att förstå när det kommer mycket information på en och samma gång ,bland talsvårigheter. och jag är ofta nedstämd just för att jag fått ge upp så otroligt mycket som jag verkligen inte klarar av att göra.
Jag har verkligen försökt allt känns det som. Jag har pratat med en läkare på smärtenheten och fått 2 olika mediciner utskrivna. Dessa läkemedel är otroligt beroendeframkallande och jag mår dåligt och blir rädd bara med tanken att jag en dag faktiskt kanske blir pillermissbrukare. Biverkningarna kommer ju som ett brev på posten och jag har försökt härda ut för att få hjälp med min smärta. Biverkningarna har gjort mig dåsig och allmänt ouppmärksam, och det vill och tänker jag inte vara när jag har ansvar för ett litet barn. Det känns inte okej. Smärtan är hemsk men jag vill inte bli så påverkad av mediciner att jag är rädd för att det ska hända mitt barn någonting. Så ett nytt besök hon läkaren är inplanerat och jag hoppas att det finns något annat sätt att bli av med min smärta på. Jag orkar inte ha ont resten av mitt liv...
Det finns två personer i mitt liv som betyder så oerhört mycket för mig.
Dessa personer får mig att känna äkta kärlek. Dom får mig att le, dom får mig att tycka att småsaker är en värdslig sak. Jag saknar dom när jag inte är nära dom, jag längtar efter dom redan då det bara gått en liten stund sen vi sågs.
När jag var yngre funderade jag ofta på vad meningen med livet var. Nu behöver jag inte fundera mer för jag vet svaret. Min älskade dotter och min systerson ni är svaret. Ni får mig alltid på bättre humör. Visst bråkar vi ibland men vi blir alltid vänner igen.
Jag skulle inte kunna leva utan er. Ni ger mig styrkan att orka kämpa när livet känns svårt.
Ni är det finaste jag har.
Jag älskar er till oändligheten och vidare <3
/Stolt mamma och moster!
När man får cancer så blir man väl omhändertagen av sjukvården. Dom håller koll på allt som sker i ens liv och tar väl hand om en. Men så fort man blir friskförklarad så kastas man ut i vardagen igen. Men för en person som haft cancer kommer livet aldrig mer bli som det en gång varit. Rädslan för återfall är stor och växer sig bara större och större för varje dag som går. Tiden läker alla sår, jo visst men ärret i hjärtat det blir bara djupare och djupare för varje dag som går. Biverkningar från alla mediciner och operationer sitter kvar långt efteråt om dom nu inte sitter kvar för alltid.
Så när man är frisk och ska återgå till vardagen så är det mycket som sätter stopp. Men vars ska man vända sig för att bli omhändertagen på rätt sätt?
Vården skickar bara runt mig på olika ställen eller ger mig smärtstillande och ber mig åka hem. Det känns precis som att man kastas runt som en liten vante bland olika läkare på vårdcentralen. Jag gör mitt bästa varje dag men det räcker inte…
Hur ska man göra när man sitter där mellan stolarna och myndigheterna inte kan hjälpa en. Jag kan inte och tänker inte vara sjukskriven resten av mitt liv, men jag vet heller inte vad jag ska göra av det. Vad ska man behöva göra för att få den hjälp man behöver. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Tråkigt men sant.
