Oktober 2011 kommer jag aldrig att glömma. Oktober månad var den månad då min hjärna började förstå att det nog var cancer jag hade. Jag kommer så väl ihåg hur tom jag kände mig inuti. Jag bar på en hemlighet som ingen visste då. En hemlighet som man absolut inte ska bära på ensam. Jag kommer också ihåg hur jag funderade hur jag skulle berätta för min familj att jag hade cancer, fast jag inte viste säkert. 

Så kom januari och min känsla jag haft i 3 månader stämde till punkt och pricka. Jag fick mitt besked och var så inställd på att vinna över cancern. Det är många dåliga saker som har hänt under de 3 åren som gått. Men den största smärtan sitter kvar än idag. Min nervskada. Nervskadan som sitter i min vänstra arm kommer jag alltid att få leva med. Eller det är så det känns i alla fall. Jag har testat morfin, alvedon, voltaren, tigerbalsam, värme, kyla, övningar från sjukgymnast, aktiviteter, och vila men ingenting tycks hjälpa. Smärtan blir bara värre och värre. Vissa saker i vardagen är svåra att utföra, tillexempel att hänga tvätten, städa och bära tungt. 

Att ha en konstant smärta är svår att leva med. Inte bara det att jag har ont konstant jag har även sömnsvårigheter, minnessvårigheter, svårt att förstå när det kommer mycket information på en och samma gång ,bland talsvårigheter. och jag är ofta nedstämd just för att jag fått ge upp så otroligt mycket som jag verkligen inte klarar av att göra. 

Jag har verkligen försökt allt känns det som. Jag har pratat med en läkare på smärtenheten och fått 2 olika mediciner utskrivna. Dessa läkemedel är otroligt beroendeframkallande och jag mår dåligt och blir rädd bara med tanken att jag en dag faktiskt kanske blir pillermissbrukare. Biverkningarna kommer ju som ett brev på posten och jag har försökt härda ut för att få hjälp med min smärta. Biverkningarna har gjort mig dåsig och allmänt ouppmärksam, och det vill och tänker jag inte vara när jag har ansvar för ett litet barn. Det känns inte okej. Smärtan är hemsk men jag vill inte bli så påverkad av mediciner att jag är rädd för att det ska hända mitt barn någonting. Så ett nytt besök hon läkaren är inplanerat och jag hoppas att det finns något annat sätt att bli av med min smärta på. Jag orkar inte ha ont resten av mitt liv...