Det här med smärta. Det är någonting som inte går att mäta med en febertermometer. Det är någonting som är individuellt och som ingen annan än du själv känner.
På något konstigt sätt finns det människor som ifrågasätter personer med smärta. Jag tillexempel har under flera veckors tid haft så sjukt ont i min arm att jag inte sover ordentligt om nätterna, jag är konstant medveten om min smärta men väljer medvetet att inte ligga i soffan en hel dag och tycka synd om mig själv. Jag aktiverar mig på olika sätt just för att för några ynka sekunder tänka på någonting annat än hur sjukt ont jag har. Sen på kvällen när jag ska gå och sova gråter jag nästan av smärta och önskar bara att natten ska gå fort så jag kan göra saker igen nästa morgon. Jag låter min kropp vila men min hjärna kan inte sova. Det finns ingen hjälp för mig att få mot min smärta. Jag har som sagt testat ALLT som vården har att erbjuda ALLT!!! Jag har gått på så tunga mediciner att mitt inre jag försvann så också smärtan men vem är jag om jag inte är mig själv?

Det finns folk där ute om tycker att jag är lat, lat som ”bara” går hemma hela dagarna och inte söker mig ett jobb som alla andra, för i deras ögon är jag frisk. Ni förstår inte hur svårt det är. Jag har försökt tro mig, jag har ringt försäkringskassan och arbetsförmedlingen för att försöka få hjälp att ta mig ut i arbete igen men jag får inte deras hjälp. Jag kan inte söka vilket jobb som helst, jag har en funktionsnedsättning som är bedömd till 15 % invaliditet men då är inte min smärta inräknad i det då det inte är möjligt att mäta.

Jag blir så ledsen och besviken när jag inte får den hjälp jag vill ha och jag ställer inte heller orimliga krav. Jag vill bara ta mig tillbaka till arbetslivet, få arbetskamrater få rutin i vardagen, en LÖN och en mening med livet.  

Ni får tycka vad ni vill jag bryr mig inte för jag vet hur ont jag har, ni kanske inte ser det på mig för jag försöker förtränga smärtan när jag är bland folk. Min mamma ser direkt på mig när jag har ont och så även mina barn. Någonting jag inte vill att dom ska se.
Min Älskade Selma sa idag i bilen, - Men mamma tänkt inte på skottning jag fixar det när vi kommer hem, du ska inte behöva skotta när du har så ont. Alltså snart sju år och så omtänksam och hjälpsam. Lilla hjärtat du ska inte behöva göra sådana sysslor för att mamma inte klarar av det själv. Men vad ska jag göra?!

Smärtenheten är inkopplad igen men jag har inte så höga förhoppningar att dom ska kunna hjälpa mig den här gången heller, jag orkar inte bli besviken en gång till.

Döm mig inte för det du ser på utsidan det är insidan som har så ont att den sakta men säkert går sönder.
Jag försöker så gott jag kan och prioriterar ett aktivt liv med familj och vänner. Bara för att jag orkar fara till stan eller måla en vägg så betyder det inte att jag har en bra dag eller att jag inte har ont utan då vet jag att i morgon och 3-4 dagar senare kommer jag ha ännu ondare än dagen innan MEN för stunden är det värt det och jag kan inte sluta leva mitt liva bara för att jag har ont. Jag måste fortsätta kämpa.