När man efter ca 1 1/2 år börjar komma tillbaka till "livet" och börjar så smått planera sin framtid, ja då kommer biverkningarna och trycker ner en igen. 

Livet känns så jävla piss just nu. Jag är glad att jag lever men till vilket pris?

Var på en undersökning igår och försökte få hjälp med min arm som gör att mina fingrar domnar bort och gör ont konstant.. Det svar jag fick var att det inte går att göra någonting åt. Vissa nerver i armen är förstörda från strålningen och operationerna. Jag kände mig frisk, sen blev jag sjuk och nu kommer jag alltid att få leva med smärtan. Är bara så trött att det aldrig får vara bra. Jag vill leva mitt liv, det liv Som jag en gång drömt om.

Men nu vågar jag inte ens hoppas.

Tillbaka på ruta ett igen.

SLUTA SPARKA PÅ EN SOM LIGGER NER!!!!!!

Är ändå glad att jag har min familj och mina vänner som ger mig den kärlek och omtanke jag behöver <3