Drömmen har funnits där sen Selma föddes och lades upp på mitt bröst. Den kärleken till en människa som man känt i 2 minuter är obeskrivlig. 

Den dagen jag fick min diagnos bröstcancer skakades min värld om ordentligt, men när läkaren sa ” Lisa du kommer mest troligt bli steril” var det värsta hon kunde säga. Det gjorde så fruktansvärt ont att höra. Men som man säger, sanningen tar mest ont.

När första operationen av brösten gjordes ville jag bara ha bort dem. Jag äcklades av bara tanken att ha brösten på min kropp.  Tiden gick och andra bröstet opererades bort och när båda brösten var borta kände jag en lättnad. En lättnad över att jag aldrig mer kan få cancer i mina bröst. Men sen kom ångesten. Ångesten att inte känna sig kvinnlig. Jag kände mig naken även om jag hade kläder på mig. Jag trivdes inte med min kropp. Jag kunde inte se ner på bröstkorgen och ärren utan att gråta. Där på bröstkorgen fanns en gång två bröst men nu är det två knölar med massa ärr på. Jag har alltid tyckt om min kropp, det var ju den jag föddes med, men nu är det en kropp med massa ärr på. 

För att komma tillbaka till min dröm om ett syskon till Selma,  det finns saker som sätter stopp för dessa drömmar. I det stora hela skulle vi kunna skaffa ett syskon redan idag om vi skulle vela men…

Vi vet inte om jag är steril eller inte, dock har vi 17 nedfrysta ägg i Umeå som väntar på att få växa i min mage. Men så kommer den där ångesten tillbaka. Det är mycket tänk om som snurrar i huvudet. 

Tänk om jag får tillbaka cancern och måste ta ut barnet för tidigt eller i värsta fall avsluta graviditeten pga att jag måste få min behandling. Det jag redan nu vet är ju att jag aldrig kommer kunna amma mitt barn. För det finns inget att amma med. Att ge flaska är inget jag tycker är fel men för mig känns det inte bra. Selma fick äta från flaska då jag inte hade nog med mjölk. Nackdel ont i magen och det är en vanlig ”biverkning” av att äta ur flaska.

Fördel, jag och Kim kan dela på matningarna.

Nackdel, maten måste förberedas och kan absolut inte glömmas kvar hemma. 

Men allt handlar så klart inte om maten. Jag är dessutom rädd att jag inte ska orka bära mitt barn i mina armar. Med nervskadan är det svårt att lyfta tungt och en bebis blir bara tyngre för varje dag som går.  Och den största rädslan av dom alla, jag är så fruktansvärt rädd att bli sjuk och dö. Att måsta lämna alla och att barnen måste växa upp utan mamma.

Än så länge har alla nackdelar/rädslor  tagit över min dröm att bli mamma igen. 

Men en dag, kanske inte om 1 månad men snart, snart är det min tur att få ge min dotter ett syskon.