Inte trodde jag att livet kunde ta en så ofattbar stor vändning och bli som det blev. Det var inte alls såhär det skulle bli.

 

När man är ung planerar man livet som det kommer men jag som fortfarande är ung kan inte alls planera mitt liv som det kommer. Jag är botad från en dödlig sjukdom, men biverkningarna från helvetet kommer aldrig att lämna min kropp. Jag kan inte planera mitt liv längre än några dagar framåt. För mitt liv vändes upp och ner på bara några dagar och hjärnan är så inställd på att någonting ska hända igen..

 

Det gör så ont på insidan ibland att man nästan går sönder. 

Jag är bara 22 år men har varit med om så mycket. 

Alla har vi haft kriser i livet men jag tror ingen som är 22 år har planerat sin begravning in i minsta detalj.

 

Det som gör mest ont just nu är att jag tror att jag aldrig kommer bli som en "vanlig" människa. 

Att jag kommer ha svårt att få jobb pga min kroniska smärta i armen, mitt förflutna och min rädsla att misslyckas.

Jag vill inte vara den som folk tittar ner på och tycker synd om. 

Jag vill vara den jag en gång var!