Satt och kollade gamla inlägg på fb ikväll och det skulle jag aldrig ha gjort. Fy vilken panik jag fick i min kropp.
Tårarna trillar ner för mina kinder och hjärtat slår hårdare än vanligt.

Vilket jävla äckligt liv jag lever. Fy fan. Jag ville ju inte ha det så här.
Blir tom i hela kroppen. Känner mig så otroligt naken, övergiven och ensam. En dödlig sjukdom har suttit fast i min kropp , nu är det ovissheten att aldrig veta om eller när den kommer tillbaka.
Att inte ha kontroll gör mig förvirrad, arg och ledsen. Vill bara skrika rätt ut, slå och sparka.
Åh ilskan i kroppen gör mig galen.

Allt jag har varit med om, allt jag kommer att få uppleva innan jag är 25 är så otroligt mycket mer än en vanlig människa får.
Hojja. Tankarna just kring det här "tänk om" gör mig ledsen.

Tänkt om jag aldrig kan bli mamma igen. Tänk om cellgiftet har gjort någonting med min kropp så jag aldrig mer kan bli mamma. Det är nog den värsta känslan som finns. Tur att jag skaffade barn så tidigt som jag gjorde för min dotter är mitt allt. <3

Sen det här "tänk om" jag får återfall. Vad gör jag då? Tanken att inte veta. Okej nu ska jag sluta tänka negativt men rädslan finns där.

Rädslan kommer nog aldrig att försvinna. Det kommer alltid finnas ett hål i mitt hjärta efter det här.

Nu ska jag krypa ner under täcket bredvid min lilla ängel. Min familj är mitt allt <3 utan er skulle jag inte överleva.