Svårt att acceptera.
Ibland känner jag bara att " skit samma" det är så här jag ser ut, jag behandlas faktiskt för cancer. Folk får stirra hur mycket dom vill, jag är stark nog och orkar stå emot alla blickar. Men så börjar tankarna snurra och det slutar med att jag sätter på mig peruken eller mössan och blir besviken på mig själv. Jag vill visa, visa att jag inte skäms över hur jag ser ut.
Roten till det onda är nog att jag är rädd att bli sårad. Fan så ont det skulle göra om någon sa typ " fan så fult" eller något liknande. Speciellt för små barn som undrar om jag tappat håret skulle jag inte våga visa. Barn har ju inte riktigt den där spärren att man inte säger vad som helst. Ont nå så fruktansvärt skulle det göra. Men jag har iaf bestämt mig att jag SKA ta kort och spara och ta fram och titta på ibland, kanske till och med lägga upp på bloggen i framtiden!?
Att man kan sakna och deppa över någonting som växer tillbaka, ja det är helt sjukt. Tänk så oförsiktig man var när man var yngre med sitt hår. Alla hårfärger, blekningar och hårprodukter man kladdade i håret, stackars hår säger jag bara haha.
Men jag saknar det så fruktansvärt mycket ibland men ibland är det ganska skönt att vara utan. Shit vilken jäkla dubbelmoral ;) haha.
Igår var ingen bra dag.
Hade ont i magen så tårarna rann, ont i hjärtat och en ilande känsla i kroppen.
Var till sunderbyn idag och gjorde ett ul på hjärtat och för en gång skull så såg faktiskt allt bra ut :-D äntligen något som är bra i allt det dåliga.
Börjar få blåsor i munnen IGEN, suck börjar bli less på det här nu. Ont överallt och en jävla massa biverkningar. Ja det är inte en dans på rosor att ha cancer.
Dags att försöka sova lite. Ny uppdatering kommer kanske i morgon.
"-Ni förstår inte att ni bara sårar-"
Så mycket bättre när vi Är tillsammans!
Klackarna i taket ikväll!!
Satt och funderade vad jag skulle skriva om nu efter cellgiftet är över. Blir såklart lite om strålningen som börjar i mitten av juli och så om mina 12 resterande antikroppar. Men sen då? Är så otroligt glad att bloggen funnits med på min resa. Skönt att ventiler och få så fina kommentarer av er läsare.
Stolt över mig själv!

Om 2 timmar smäller det.
Blir nog inte så mycket skrivande dom närmsta dagarna. Bara hoppas att biverkningarna inte är lika jobbiga som förra gången.
Nu ska jag packa lite innan det bär av till sjukhuset. Hoppas alla får en fin midsommar!
Snart är det över.
Dock är jag sjukt orolig för framtiden.. Men det kommer jag nog alltid att vara efter det här.
Satt och tänkte på er underbara människor som funnits där för mig under den här otroligt jobbiga tiden. Stöttat, peppat, hjälpt med praktiska saker och någon att prata med ibland. Jag har skrivit det många gånger förr men jag kan verklogen inte skriva det nog många gånger. Ni är helt UNDERBARA.
Känner mig lättad på något sätt att allt snart är över men ändå så är det jobbigare nu är för några månader sen. Det är kanske nu alla känslor kommer?
Jag är glad att jag har mina vänner att prata med, ni vet lätta på hjärtat lite.
Önskar bara att allt var som förut..
Tänk om det fanns en vän som man kunde ringa och störa mitt i natten. Som nästan satt uppe och väntade på ens samtal. En vän som inte hade annat att göra på dagarna. Direkt man kände att det blev lite jobbigt, bara lyfta luren slå en signal och bara spy ut det man vill säga och i andra sidan så är det någon som verkligen lyssnar. En vän som inte behöver förstå allt, inte heller komma med massa förslag hur man ska gå vidare.
När den här sista behandlingen är över ska jag verkligen sätta mig ner och tänka över mitt liv. Vad jag ska göra med det och sätta mål som jag verkligen ska klara av.
Jag tycker att jag är en helt annan person idag än i början av året.
Mer känslig och mer öppen om mitt liv. Jag skäms inte att dela med mig om min resa. Det här är den jag är, eller kanske den jag har blivit.
Nu är det bara att ladda inför imorgon och resan ner till Umeå.
Vill inte ner dit igen men snart, snart är det över. I alla fall med cellgiftet.
"Stormar gör så att träden söker djupare rötter"

Det blev sommar i alla fall.
Ja nu är sommaren här. Åh så underbart. Bara synd att jag inte får sola i sommar :( jaja jag tar igen det nästa sommar!
Orken den börjar komma tillbaka. Så skönt när jag orkar gå 2 km utan att stupa. Är mycket gladare och piggare än för 6 månader sedan.
Om 1 vecka gör jag äntligen klart min sista cellgiftsbehandling :D fy fan så skönt. 1 gång med biverkningar kvar.
Nu är det dags att börja planera en liten fest för nära och kära som hjälpt mig på olika sätt genom behandlingen. :) så håll utkik i brevlådan efter ett inbjudningskort!
Biverkningar från .....
Har sjukt ont i min mage, ajaj :(
Och för att inte tala om min mun. Blåsor och massor med sår i munnen. Gör så fruktansvärt ont att äta, de går nästan inte. Dricka är nog svårt. Tandborstning med tandkräm är inte på frågan..
Less på att det alltid ska göra så jävla ont. Hjälp mig ur detta lidande. Nu ska jag försöka äta lite verum hälsoyoghurt och se om jag överlever.
Äntligen!
Mitt hår håller på att komma tillbaka :D nu är det inte bara "stubb" ni vet som kliar och sticks utan nu är det mjukt. Hihi så glad att det redan börjar komma tillbaka. Det är ljust som tusan så kanske blir blondin haha!
Paniken!!
Satt och kollade gamla inlägg på fb ikväll och det skulle jag aldrig ha gjort. Fy vilken panik jag fick i min kropp.
Tårarna trillar ner för mina kinder och hjärtat slår hårdare än vanligt.
Vilket jävla äckligt liv jag lever. Fy fan. Jag ville ju inte ha det så här.
Blir tom i hela kroppen. Känner mig så otroligt naken, övergiven och ensam. En dödlig sjukdom har suttit fast i min kropp , nu är det ovissheten att aldrig veta om eller när den kommer tillbaka.
Att inte ha kontroll gör mig förvirrad, arg och ledsen. Vill bara skrika rätt ut, slå och sparka.
Åh ilskan i kroppen gör mig galen.
Allt jag har varit med om, allt jag kommer att få uppleva innan jag är 25 är så otroligt mycket mer än en vanlig människa får.
Hojja. Tankarna just kring det här "tänk om" gör mig ledsen.
Tänkt om jag aldrig kan bli mamma igen. Tänk om cellgiftet har gjort någonting med min kropp så jag aldrig mer kan bli mamma. Det är nog den värsta känslan som finns. Tur att jag skaffade barn så tidigt som jag gjorde för min dotter är mitt allt. <3
Sen det här "tänk om" jag får återfall. Vad gör jag då? Tanken att inte veta. Okej nu ska jag sluta tänka negativt men rädslan finns där.
Rädslan kommer nog aldrig att försvinna. Det kommer alltid finnas ett hål i mitt hjärta efter det här.
Nu ska jag krypa ner under täcket bredvid min lilla ängel. Min familj är mitt allt <3 utan er skulle jag inte överleva.
Tack!
Jag vet faktiskt inte hur jag hade mått idag om jag inte hade haft bloggen att skriva ut allt i. Mest är det ju för mitt egna välmående men jag vill ju ändå att ni som bryr er om mig ska få veta vad som händer i min kropp och hur jag tar mig igenom detta.
Dessutom alla som har kommenterat och gett mig styrka , ojoj ni vet inte hur mycket ni har betytt/betyder för mig… Ni är änglar allihop!!
Det har varit många fina stunder men det har även varit många jobbiga. Det har varit både roliga och tråkiga inlägg här på bloggen.
Fast det är så livet är.. motgångar och framgångar…
Jag bloggar inte varje dag, inte om allt men det mesta. Jag kommer fortsätta blogga även när jag blir frisk.
För även när jag är frisk från cancern så kommer det dagar då cancern gör sig påmind och då finns ni här… och bloggen… Detta gör mig så glad att jag har en vägg att luta mig mot. Även om nästan ingen av er som läser har varit med om samma sak som mig, så vet jag att ni lyssnar och uppmuntrar mig till att fortsätta kämpa.
Ett stort steg i rätt riktning.
Ja igår gjorde jag någonting som jag aldrig trott att jag skulle göra. Jag gick på stan utan peruken! Hade en mössa på mig men ingen peruk, fan jag är stolt över mig själv. Jag vågade! Lite obehagligt och ovant var det. Kändes som att alla tittade. Största rädslan är nog att någon ska kommentera situationen. Nöjd över mig själv tänker jag nu motivera mig själv att ta på mig bikinin och våga bada med min dotter i sommar. Känner redan hur ångesten och paniken kommer krypandes. Nåja allt har sin tid. Hoppas bara jag klara det!!
Mår ganska bra efter den här cellgiftsbehandlingen. Är trött och har ont i kroppen men annars är det inte så farligt. Mest irriterad på min hjärna som inte fattar att den måste också vila.
Nu lägga sig och vila lite så jag orkar med lite bestyr på stan.