Förlåt mig för att jag är lite disträ.
Men mitt huvud hänger liksom inte riktigt med.
Förlåt att jag pratar väldigt mycket om just min cancer.

Men min cancer sitter inte bara i bröstet. Den sitter i mina tankar också. Jag lyckas koppla bort den ibland i korta stunder, och det gör mig så tacksam. Men den ligger i bakhuvudet och mal hela tiden.
Det är faktiskt så att jag vill skratta med er. Försöker så gott jag kan, men ibland orkar jag inte fullt ut.

Förlåt att jag inte ringer eller svarar på era mail/ sms

Jag försöker och vill, och blir alltid glad när ni ringer. Men att ringa upp eller svara på ett mail/sms kan ta sin tid.

Snälla! Jag kräver ingenting av er. Hör ni av er så gör ni det och inget kan göra mej gladare. Men ni måste inte.

Jag har fått ett besked som jag inte har bett om. Jag har blivit påtvingad något jag inte kan göra mej av med. Jag måste leva med det. Jag måste helt klart överleva det. Jag måste hålla huvudet högt över ytan för att inte drunkna. Det är ett heltidsjobb som jag inte har någon utbildning för. Ett jobb som jag inte vill ha.

Varje dag jag vaknar så finns det där. Jag kan inte välja bort det.
Jag måste tänka på mig själv, ja helt enkelt vara att stort ego.
Jag måste tänka på hur jag ska orka, orka gå igenom all behandling, Hur min kropp fylls av farliga gifter med alla dessa äckliga biverkningar.
Jag måste ta den fysiska smärtan av alla undersökningar. Operation, stuckna armar och fula ärr som alltid kommer pryda min kropp.
Jag måste svälja tårarna varje gång jag visar upp min enbröstade överkropp. Förnedringen, skammen att vara 20 år och med bra ett bröst, flertal ärr och för att inte tala om smärtan som finns inuti. Jag måste hantera ångesten och rädslan hela tiden varje dag. Att alltid behöva vara rädd tär på både kroppen och själen.

Jag funderar ofta över mitt kommande liv. Hur ser det ut om 10 år? Lever jag då? Har min mor en dotter? Har min dotter någon mor? Har min man fortfarande sin fru i livet? Nu vet jag att jag absolut inte ska tänka på det sättet för det är ju ingen som kan säga säkert vad som kommer hända. Tar dagen som den kommer men tankarna vill åt ett helt annat håll.

Vill i alla fall bra säga att min man är den bästa mannen i hela världen. Han finns alltid där vid min sida, handlar den mat jag är sugen på, städar, tar hand om våra dotter, tar hand om allt i hushållet. Ja allt ni kan tänka. Till och med dom dagar jag mår som sämst, bara ligger på soffan och ber om en massa saker, är otrevlig och allmänt grinig så säger han ingenting. Han vet, vet hur jag mår inombords och klarar ändå av att hantera mig så pass bra. Det kallar jag för äkta kärlek.
Så förlåt min älskade om jag just nu är ett stort ego och bara tänker på mig själv. Jag älskar dig i alla fall mest av allt på denna planet, tack för att du står vid min sida genom denna svåra period <3

Jag försöker...
Så gott jag kan!