Det här med smärta. Det är någonting som inte går att mäta med en febertermometer. Det är någonting som är individuellt och som ingen annan än du själv känner.
På något konstigt sätt finns det människor som ifrågasätter personer med smärta. Jag tillexempel har under flera veckors tid haft så sjukt ont i min arm att jag inte sover ordentligt om nätterna, jag är konstant medveten om min smärta men väljer medvetet att inte ligga i soffan en hel dag och tycka synd om mig själv. Jag aktiverar mig på olika sätt just för att för några ynka sekunder tänka på någonting annat än hur sjukt ont jag har. Sen på kvällen när jag ska gå och sova gråter jag nästan av smärta och önskar bara att natten ska gå fort så jag kan göra saker igen nästa morgon. Jag låter min kropp vila men min hjärna kan inte sova. Det finns ingen hjälp för mig att få mot min smärta. Jag har som sagt testat ALLT som vården har att erbjuda ALLT!!! Jag har gått på så tunga mediciner att mitt inre jag försvann så också smärtan men vem är jag om jag inte är mig själv?

Det finns folk där ute om tycker att jag är lat, lat som ”bara” går hemma hela dagarna och inte söker mig ett jobb som alla andra, för i deras ögon är jag frisk. Ni förstår inte hur svårt det är. Jag har försökt tro mig, jag har ringt försäkringskassan och arbetsförmedlingen för att försöka få hjälp att ta mig ut i arbete igen men jag får inte deras hjälp. Jag kan inte söka vilket jobb som helst, jag har en funktionsnedsättning som är bedömd till 15 % invaliditet men då är inte min smärta inräknad i det då det inte är möjligt att mäta.

Jag blir så ledsen och besviken när jag inte får den hjälp jag vill ha och jag ställer inte heller orimliga krav. Jag vill bara ta mig tillbaka till arbetslivet, få arbetskamrater få rutin i vardagen, en LÖN och en mening med livet.  

Ni får tycka vad ni vill jag bryr mig inte för jag vet hur ont jag har, ni kanske inte ser det på mig för jag försöker förtränga smärtan när jag är bland folk. Min mamma ser direkt på mig när jag har ont och så även mina barn. Någonting jag inte vill att dom ska se.
Min Älskade Selma sa idag i bilen, - Men mamma tänkt inte på skottning jag fixar det när vi kommer hem, du ska inte behöva skotta när du har så ont. Alltså snart sju år och så omtänksam och hjälpsam. Lilla hjärtat du ska inte behöva göra sådana sysslor för att mamma inte klarar av det själv. Men vad ska jag göra?!

Smärtenheten är inkopplad igen men jag har inte så höga förhoppningar att dom ska kunna hjälpa mig den här gången heller, jag orkar inte bli besviken en gång till.

Döm mig inte för det du ser på utsidan det är insidan som har så ont att den sakta men säkert går sönder.
Jag försöker så gott jag kan och prioriterar ett aktivt liv med familj och vänner. Bara för att jag orkar fara till stan eller måla en vägg så betyder det inte att jag har en bra dag eller att jag inte har ont utan då vet jag att i morgon och 3-4 dagar senare kommer jag ha ännu ondare än dagen innan MEN för stunden är det värt det och jag kan inte sluta leva mitt liva bara för att jag har ont. Jag måste fortsätta kämpa.

Att konstant känna att allt man gör bara blir fel tär på psyket. Försäkringskassan bedömer helt plötsligt att jag inte är arbetsoförmögen längre och dom tycker att jag ska ställa mig som arbetssökande och söka alla jobb på arbetsmarknaden.. Alltså va?

Ersättningen och den tryggheten jag haft innan försvann inom loppet av en minut. Så mycket ångest jag haft över detta. Jag som planerade för att få hjälp från försäkringskassan och arbetsförmedlingen genom att hitta en så väl anpassad arbetsplats som möjligt innan bebisen kommer till världen, för då skulle ju allt vara klart tills min mammaledighet var över och jag kunde komma ut i någon slags rehabilitering så fort som möjligt. Men försäkringskassan gör det igen… handläggaren vägrar vara med på ett sådant möte och jag blir istället utförsäkrad och utan pengar.

 

Men skit i det tänkte jag, jag anmäler mig väl till arbetsförmedlingen och hoppas på att kunna få hjälp av dom och från a-kassan.. Sagt och gjort så blev jag inskriven den 19/12 så nu titulerar jag mig som arbetssökande WOHO… På arbetsförmedlingen fick jag en mycket bra handläggare som verkligen ville hjälpa mig och sa - Lisa du klarar av alla jobb i hela världen, det måste bara anpassas till din fördel. Klok kvinna!! Jag har aldrig tänkt på det sättet förut. Jag har bara tänkt på dom arbeten jag inte klarar av och inte på vad jag klarar av. Så vi spånar lite efter arbetsplatser som skulle kunna tänka sig att anpassa till min fördel och nu snackar vi att börja lågt, kanske 3-4 timmar/dag varannan dag. Men med små steg kommer man längre än om man tar stora kliv och hoppar över flera steg.

 

Nåväl, efter att ha jagat sönder efter intyg och blanketter till a-kassan så blev jag besviken på nytt, avslag även där. Jag som trodde att jag hade jobbat tillräckligt men icke. ALLTSÅ LÄGG AV!!

Börjar om från ruta ett och självförtroendet åker i botten.

 

Känner mig så värdelös att jag inte kan göra någonting rätt, allt blir bara fel hur jag än gör. Det är tungt att få avslag efter avslag men med alla extra hormonerna i kroppen gör inte saken lättare. Nu försöker jag bara hålla huvudet högt och hoppas att det går snabbt tills våran lilla bebis är här så jag kan vara mammaledig och bara lämna allt som har med framtidens jobb att göra, i alla fall för någon månad.

 

Idag är idag och imorgon är en annan dag, bara för att den här dagen inte blev som du tänkt dig behöver det inte betyda att morgondagen blir likadan!

Antingen kommer man hit och köper en bok för 100kr eller så kan jag skicka den inom Sverige för 150kr :) 

Kontakta mig via mail,

Så fixar vi en bok till er också. 

Tack så mycket för att ni vill köpa och läsa min bok! :) 

Ja det är så sant så!

Min berättelse kommer bli en bok. Den kommer förhoppningsvis att komma hem till mig inom några veckor. 

Jag hoppas att det är många som vill läsa den! Det här är så spännande. MIN BOK WOHO!!

 

 <3

För ett tag sedan skrev ung cancer på sin hemsida att man kunde söka en julklapp av dom. Det nappade jag på direkt men hade aldrig trott att jag skulle få den julklappen. 

Det jag sökte om var en resa tillsammans med familjen. 

Så för några dafar sedan ringde Anna från Umeå och ville bjuda mig och hela min familj (10 personer) på en hotellnatt och 3-rätters middag på ett mysigt hotell i Umeå. 

När jag fick detta telefonsamtal började glädjetårarna att rinna.  Dom  ville ge mig den finaste julklappen en människa kan få. Jag blir så otroligt rörd att det finns så otroligt varmhjärtade människor som tänker på mig och min familj. Den här julklappen är ett tack till min underbara familj som stöttat och hjälpt mig under min bröstcancer. Utan er kanske jag inte skulle ha levt idag. Så tack Ung cancer, tack Anna med personal från Umeå och tack min älskade familj för att ni finns jag älskar er allihopa!

 

Det är nästan för bra för att vara sant. Jag kan inte riktigt tro att det är sant. <3 TACK TACK TACK!!!

Som alla säkert redan vet så har jag en bestående nervskada i min vänstra arm. Efter strålningar, operationer och cellgift så har min nerv i min vänstra axel gått sönder. Det finns ingenting läkarna kan göra åt det. Inga medicinder som biter utan dom ger bara biverkningar och gör mig ur balans. Så jag står nu på en väntelista för att få den där nervstimulatorn. 

Jag går på en så kallad utredning för min arm så att försäkringskassan kan ge mig rehab och för att ge mig en vink om vad jag kan jobba med i framtiden med min värdelösa arm. Fösta "testet" gjorde jag hos arbetsteraputen. Skulle sitta vid en dator och göra olika uppgifter. Efter 20 minuter började armen/handen att krampa och jag fick sitta resterande tid med att bara använda höger arm... 

Andra "testet" fick jag göra hos en sjukgymnast. Där var det olika övningar som inte bara handlade om armen. De flesta uppgifter gick bra att utföra tills vi kom till armen. Klarade allt galant med höger men med vänster....

När jag först fick ont i armen och tog morfin för smärtan och de inte hjälpte så började jag tänka att det kanske var min hjärna som intalade mig att jag har ont fast jag inte hade det. Svaret fick jag hos sjukgymnasten.. Jag skulle pressa en boll så hårt jag kunde och samtidigt mättes min styrka. Höger (kvinnor ska trycka mellan 80-110) jag tröck 90. Det var ju bra. Vänster gick inte lika bra. Det mättes 22 som högst. Förstår ni, jag är inte ens hälften så stark i min vänster som i min höger.  Kan man bli annat än besviken? :(

 

 

Oktober 2011 kommer jag aldrig att glömma. Oktober månad var den månad då min hjärna började förstå att det nog var cancer jag hade. Jag kommer så väl ihåg hur tom jag kände mig inuti. Jag bar på en hemlighet som ingen visste då. En hemlighet som man absolut inte ska bära på ensam. Jag kommer också ihåg hur jag funderade hur jag skulle berätta för min familj att jag hade cancer, fast jag inte viste säkert. 

Så kom januari och min känsla jag haft i 3 månader stämde till punkt och pricka. Jag fick mitt besked och var så inställd på att vinna över cancern. Det är många dåliga saker som har hänt under de 3 åren som gått. Men den största smärtan sitter kvar än idag. Min nervskada. Nervskadan som sitter i min vänstra arm kommer jag alltid att få leva med. Eller det är så det känns i alla fall. Jag har testat morfin, alvedon, voltaren, tigerbalsam, värme, kyla, övningar från sjukgymnast, aktiviteter, och vila men ingenting tycks hjälpa. Smärtan blir bara värre och värre. Vissa saker i vardagen är svåra att utföra, tillexempel att hänga tvätten, städa och bära tungt. 

Att ha en konstant smärta är svår att leva med. Inte bara det att jag har ont konstant jag har även sömnsvårigheter, minnessvårigheter, svårt att förstå när det kommer mycket information på en och samma gång ,bland talsvårigheter. och jag är ofta nedstämd just för att jag fått ge upp så otroligt mycket som jag verkligen inte klarar av att göra. 

Jag har verkligen försökt allt känns det som. Jag har pratat med en läkare på smärtenheten och fått 2 olika mediciner utskrivna. Dessa läkemedel är otroligt beroendeframkallande och jag mår dåligt och blir rädd bara med tanken att jag en dag faktiskt kanske blir pillermissbrukare. Biverkningarna kommer ju som ett brev på posten och jag har försökt härda ut för att få hjälp med min smärta. Biverkningarna har gjort mig dåsig och allmänt ouppmärksam, och det vill och tänker jag inte vara när jag har ansvar för ett litet barn. Det känns inte okej. Smärtan är hemsk men jag vill inte bli så påverkad av mediciner att jag är rädd för att det ska hända mitt barn någonting. Så ett nytt besök hon läkaren är inplanerat och jag hoppas att det finns något annat sätt att bli av med min smärta på. Jag orkar inte ha ont resten av mitt liv...

Dessa personer får mig att känna äkta kärlek. Dom får mig att le, dom får mig att tycka att småsaker är en värdslig sak. Jag saknar dom när jag inte är nära dom, jag längtar efter dom redan då det bara gått en liten stund sen vi sågs.

När jag var yngre funderade jag ofta på vad meningen med livet var. Nu behöver jag inte fundera mer för jag vet svaret. Min älskade dotter och min systerson ni är svaret. Ni får mig alltid på bättre humör. Visst bråkar vi ibland men vi blir alltid vänner igen.

Jag älskar er till oändligheten och vidare <3

/Stolt mamma och moster!

När man får cancer så blir man väl omhändertagen av sjukvården. Dom håller koll på allt som sker i ens liv och tar väl hand om en. Men så fort man blir friskförklarad så kastas man ut i vardagen igen. Men för en person som haft cancer kommer livet aldrig mer bli som det en gång varit. Rädslan för återfall är stor och växer sig bara större och större för varje dag som går. Tiden läker alla sår, jo visst men ärret i hjärtat det blir bara djupare och djupare för varje dag som går. Biverkningar från alla mediciner och operationer sitter kvar långt efteråt om dom nu inte sitter kvar för alltid. 

Så när man är frisk och ska återgå till vardagen så är det mycket som sätter stopp. Men vars ska man vända sig för att bli omhändertagen på rätt sätt?

Vården skickar bara runt mig på olika ställen eller ger mig smärtstillande och ber mig åka hem. Det känns precis som att man kastas runt som en liten vante bland olika läkare på vårdcentralen. Jag gör mitt bästa varje dag men det räcker inte…

Hur ska man göra när man sitter där mellan stolarna och myndigheterna inte kan hjälpa en. Jag kan inte och tänker inte vara sjukskriven resten av mitt liv, men jag vet heller inte vad jag ska göra av det. Vad ska man behöva göra för att få den hjälp man behöver. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Tråkigt men sant.

Inte trodde jag att livet kunde ta en så ofattbar stor vändning och bli som det blev. Det var inte alls såhär det skulle bli.

 

När man är ung planerar man livet som det kommer men jag som fortfarande är ung kan inte alls planera mitt liv som det kommer. Jag är botad från en dödlig sjukdom, men biverkningarna från helvetet kommer aldrig att lämna min kropp. Jag kan inte planera mitt liv längre än några dagar framåt. För mitt liv vändes upp och ner på bara några dagar och hjärnan är så inställd på att någonting ska hända igen..

 

Det gör så ont på insidan ibland att man nästan går sönder. 

Jag är bara 22 år men har varit med om så mycket. 

Alla har vi haft kriser i livet men jag tror ingen som är 22 år har planerat sin begravning in i minsta detalj.

 

Det som gör mest ont just nu är att jag tror att jag aldrig kommer bli som en "vanlig" människa. 

Att jag kommer ha svårt att få jobb pga min kroniska smärta i armen, mitt förflutna och min rädsla att misslyckas.

Jag vill inte vara den som folk tittar ner på och tycker synd om. 

Jag vill vara den jag en gång var!