Det är så sjukt många känslor som infinner sig i kroppen på samma gång.

Ilska, förtvivlan, rädsla, tacksamhet, oro, glädje ja listan kan göras lång.

Att jag som 19 år blir drabbad av en aggressiv bröstcancer är så svårt att förstå. Jag har många gånger funderat varför.  Svårt att förstå. 

Man kände igen sig i så mycket som människorna pratade om på galan. Att man varit så trött i både kropp och själ att man verkligen inte orkar mer så plötsligt händer det något som gör att man orkar en bit till. Kan vara en kram vid rätt tillfälle eller ett värmande ord. Ja vad som helst egentligen.

Det som gjorde mest ont när jag såg galan var mamman som gått bort i spridd bröstcancer. Jag kände mig så fruktansvärt träffad på nå vis. Tänk, det där kunde ha varit jag.

Alla människor är väl glada att dom lever men jag kan med säkerhet säga att jag är mest glad att få leva. Jag har bokstavligen stått öga mot öga med döden. Jag vann striden mot bröstcancer.  1 gång och aldrig mer!!

Fuck cancer.

Utan min familj och mina vänner skulle jag aldrig gått så långt som jag gjort idag. Ni är ren kärlek för mig!

Tack för att jag får finnas till!