Jag tycker det är svårt att säga tack när någon berömmer hur duktig jag varit genom behandlingen. Från eran sida kan det säkert se starkt ut men om man frågar mig så är det nästan ett tvång. Jag hade 2 val, ta behandlingen eller dö. Men jag tycker inte att jag valde att bli frisk det var en självklarhet. Det fanns inte i min hjärna att utesluta behandlingen men om jag visste det jag vet idag så skulle jag inte orka. Det kroppen, både fysiskt och psykisk får gå igenom går inte att läsa i en bok, det är något man måste uppleva själv. Jag har hört många som fått avsluta sin cellgift för att det varit för jobbigt och jag förstår inte. Det var det jävligaste jag varit med om i hela mitt 20 års långa liv (haha) men hur vet man att kroppen inte orkar?
Jag har nog haft tur i oturen att min kropp orkat ta emot så mycket stryk som den faktiskt gjort.

Stackars lilla kropp vad du har fått plågats, så mycket gift och så mycket motgift. Tycker synd om min egen kropp fast det är jag som dras med den.
Vi är som 2 olika delar min hjärna och min kropp. När jag ser mig i spegeln så tänker jag inte längre, " fy så äckliga ärr det är på min kropp" utan jag tänker " stackars den där kroppen som är täckt av massa obehagliga minnen"
Hjärnan är lite konstig ibland. Haha!

Nu är det "bara" 4 gånger kvar, fatta 4 ynka gånger. Då har jag varit på sjukhuset för behandling 21 gånger inräknat cellgifter. 56 gånger med strålning. Fy fan snart i mål!!

" jag är starkare än du"