Att en tanke kan växa sig så stor.
Att en känsla kan göra så ont.
Att en sjukdom kan förändra en hel människa. Det är ingen som vet, det är ingen som ser.
Utsidan visar en fasad för att inte avslöja allt det obehagliga och sköra på insidan. Tårar som måste hållas tillbaka för att inte rinna över. Varför?

Vem är jag, vem var jag och vem vill jag vara?!?

Insidan är så full av sår som ingen annan än jag kan känna.
Är det så här mitt liv kommer se ut. Att dag ut och dag in gå och vara orolig att cancern ska komma tillbaka. Man känner efter lite extra mycket, känner igenom kroppen på ett helt annat sätt. Minsta lilla avvikelse gör att tankarna börjar sväva iväg och man gör allt för att intala sig själv att det inte är något.

Oroliga själ, snälla hjälp mig att hitta ro i kroppen.

Nu försöka sova och tänka på annat!