Funderar lite.
Sitter här och tänker.. Jag håller för ögonen och blundar, som man gjorde då man var liten. Om jag blundar tillräckligt hårt - då finns inte den där obehagliga cancern längre. Jag vill inte visa hela världen att jag är sjuk. Jag vill visa min starka sida den som en gång funnits där, inte den svaga och sköra sidan som egentligen borde få komma fram lite oftare. Men jag orkar inte med att folk tycker synd om mig, det är nog jobbigt som det är.
Självklart måste folk få tycka att det är jobbigt och tråkigt att jag blivit sjuk men snälla, visa det inte allt för tydligt. Det blir bara mer jobbigt för mig.
Att prata med min familj om min cancer är faktiskt ganska lätt även om dom inte vet hur det känns där innuti. Det är så skönt för jag behöver inte förklara, för även om dom inte förstår så lyssnar dom och stöttar mig. Jag känner mig befriande att prata om de riktigt svåra sakerna och sedan kunna skratta lite åt eländet. Prognoser, cellgifter, biverkningar och livet i allmänhet. Cancer, cancer, jävla skitpisscancer.
Prata om hur den drabbar, och att livet aldrig blir sig likt igen. Om hur arg jag har varit och ibland fortfarande är, men att det ändå går att acceptera. Om hur jag nu ska leva mitt liv.
Vi säger att jag ska ta en dag i taget, steg för steg. Senare kanske det faktiskt går en hel dag utan att man tänker på cancern? Vem vet.
Jag hoppas och drömmer om att jag en dag kan se tillbaka på den här perioden av mitt liv och tänka att jag lärde mig något. Om 40 år tittar jag tillbaka och tänker - jag hade ju faktiskt cancer när jag var ung. Det var jävligt jobbigt, men jag kom igenom det och jag gjorde det med stil.
Självklart måste folk få tycka att det är jobbigt och tråkigt att jag blivit sjuk men snälla, visa det inte allt för tydligt. Det blir bara mer jobbigt för mig.
Att prata med min familj om min cancer är faktiskt ganska lätt även om dom inte vet hur det känns där innuti. Det är så skönt för jag behöver inte förklara, för även om dom inte förstår så lyssnar dom och stöttar mig. Jag känner mig befriande att prata om de riktigt svåra sakerna och sedan kunna skratta lite åt eländet. Prognoser, cellgifter, biverkningar och livet i allmänhet. Cancer, cancer, jävla skitpisscancer.
Prata om hur den drabbar, och att livet aldrig blir sig likt igen. Om hur arg jag har varit och ibland fortfarande är, men att det ändå går att acceptera. Om hur jag nu ska leva mitt liv.
Vi säger att jag ska ta en dag i taget, steg för steg. Senare kanske det faktiskt går en hel dag utan att man tänker på cancern? Vem vet.
Jag hoppas och drömmer om att jag en dag kan se tillbaka på den här perioden av mitt liv och tänka att jag lärde mig något. Om 40 år tittar jag tillbaka och tänker - jag hade ju faktiskt cancer när jag var ung. Det var jävligt jobbigt, men jag kom igenom det och jag gjorde det med stil.
Du ber mig att glömma, glömma allt det som hänt, det som orsakar tårarna i mina ögon, det som orsakar min smärta. Du säger, glöm det, nu lämnar vi det här bakom oss så vi kan gå vidare med Vi? Du använder ordet vi, när det är jag som går igenom det här. Du står där bredvid som ett frågetecken, Men det här är min verklighet just nu, det här är vad jag måste gå igenom, vad jag måste konfontrera. Jag vet inte om jag bara kan glömma.
Kommentarer
Trackback
