Svårt att acceptera.

Vissa saker är bara svårare att acceptera än andra. Som det här med att håret mitt är borta. Så konstigt att efter så pass lång tid så känner jag fortfarande ångest över att det inte finns. Visst det har blivit mycket bättre nu om man jämför från i början då jag knappt visade min familj att jag var skallig. Nu så har jag nästan alltid mössa på mig när jag åker bort men fortfarande kan jag inte ta av mig mössan och visa vissa i min omgivning. Varför kan jag inte riktigt svara på.

Ibland känner jag bara att " skit samma" det är så här jag ser ut, jag behandlas faktiskt för cancer. Folk får stirra hur mycket dom vill, jag är stark nog och orkar stå emot alla blickar. Men så börjar tankarna snurra och det slutar med att jag sätter på mig peruken eller mössan och blir besviken på mig själv. Jag vill visa, visa att jag inte skäms över hur jag ser ut. 
Roten till det onda är nog att jag är rädd att bli sårad. Fan så ont det skulle göra om någon sa typ " fan så fult" eller något liknande. Speciellt för små barn som undrar om jag tappat håret skulle jag inte våga visa. Barn har ju inte riktigt den där spärren att man inte säger vad som helst. Ont nå så fruktansvärt skulle det göra. Men jag har iaf bestämt mig att jag SKA ta kort och spara och ta fram och titta på ibland, kanske till och med lägga upp på bloggen i framtiden!?

Att man kan sakna och deppa över någonting som växer tillbaka, ja det är helt sjukt. Tänk så oförsiktig man var när man var yngre med sitt hår. Alla hårfärger, blekningar och hårprodukter man kladdade i håret, stackars hår säger jag bara haha. 

Men jag saknar det så fruktansvärt mycket ibland men ibland är det ganska skönt att vara utan. Shit vilken jäkla dubbelmoral ;) haha. 


Kommentarer
jenny

du är fin vare sig du har hår eller inte.....du är en förebild för mina barn och vi ser hur du kämpar och klarar dig igenom alla hinder. jag beundras dig med och brukar tänka på hur du tar dig igenom allt när jag själv känner att allt är jobbigt och då brukar jag tänka att lisa klarar sig genom sin cancer då klarar jag mina motgångar så nu ska både du och wilma bli helt friska så vi kan busa och leka med varandra.....styrke kramar

2012-06-27 @ 22:48:16
Louise j

jag ställer upp som fotograf om du vill det lisa!

Svar: Ja det skulle vara snällt Louise :)
Lisa

2012-06-27 @ 22:59:00


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0