Precis som rubriken lyder så har jag lurat döden. I flera månader har jag oroar mig för vad som kunde vara fel på mig och så i januari fick jag äntligen svaret. Cancer. Aggressiv bröstcancer. Det var då jag bestämde mig för att inte låta sjukdomen ta över mitt liv och istället vända det till något "bra". I början var jag inte ledsen bara förbannad och viljan var på topp, jag skulle klara det här och jag skulle visa cancern vems kropp den hoppat på. Sen kom oron, ångesten, tårarna och paniken. Tankarna snurrade och jag blev ledsen. Ledsen för att jag kanske inte skulle finnas där nästa dag, inte finnas för min dotter eller för min familj. Det var en jobbig start på året. Ont hade jag både i kroppen men även i hjärtat. Alla som visste om att jag var sjuk stöttade och sa att allt skulle ordna sig och att jag var stark. Just då kände jag mig inte stark jag hade ju svikit mig själv och mina egna löften. Jag hade ju nästan lovat att inte sjukdomen skulle ta över, men självklart gjorde den ju det. Var mer ledsen är glad, gick undan för mig själv bara för att ingen skulle se mina röda ögon från alla tårar. Paniken kom krypandes och jag blev livrädd. Fick den känslan att nu är det över, nu dör jag. kommer ihåg att jag satt i sängen och nästan slog på kudden, jag var så rädd. Det var så mycket som hade hänt på så kort tid. Farfars död, beskedet om att jag har cancer och så det jobbigaste av all, att jag skulle bli steril. Förstå att hela mitt liv rasade samman. Men när jag satt där på sängen den där kvällen så var det som om någonting hände. Dörren slog igen och jag blev helt varm i kroppen. Precis som om någon kom in och kramade om mig. Det som var konstigt var att det bara var jag och dottern hemma. Tårarna slutade rinna och jag tänkte tyst för mig själv. Tänk så många människor runt omkring mig som skulle bli ledsna om jag inte skulle klara av behandlingen. Jag skulle aldrig klara av att lämna dom ensam. Jag ville ju inte dö, inte än och Inte av en jävla sjukdom. Det var då jag bestämde mig för att ge mig fan på att klara behandlingen och lura döden. Och här sitter jag ungefär 6 månader senare och är starkare än någonsin. Jag känner att jag mår bra, jag är öppen med min sjukdom och det finns ingenting som skrämmer mig längre. Även om cancern dragit ner mig till botten och jag fortfarande har en lång bit kvar till toppen så känner jag att mitt liv är så fruktansvärt underbart. Jag har kommit mina föräldrar, syskon och vänner mycket närmare. Jag tar vara på dagarna vi har tillsammans. Även om det kommer dåliga dagar så är jag ändå stolt över mig själv. Jag står i evig skuld till min familj och mina vänner. Utan er skulle jag inte vara den starka och öppna person jag är idag. <3