Upp och ner...
Läser din blogg med tårarna strömmande ner för kinderna så jag knappt ser vad jag skriver eller läser. Kan inte förstå att livet kan vara så orättvist. Men din styrka finns där och din familj och vänner. Tänker på er ofta, ofta. Heja Lisa det här klarar du. Mammas moster Inga-Lill
Den snälla och glada Lisa finns alltid hos oss men alla måste få må däligt ibland!!Du behöver inte vara så stark hela tiden..Allt är ju så jobbigt nu men det blir bättre och vi ska kämpa tillsammans!!
Du har haft den fruktansvärda oturen att bli sjuk. Och det är klart att du är rädd!
Rädd för hur du ska komma att må i samband med behandlingarna, rädd för hur det ska bli med allt. Skräckslagen för att inte bli frisk, som du var innan skitsjukdomen. Jag tycker att det är sunt och friskt att reagera som du gör. Man måste inte vara stark hela tiden. Det är ok att vara förbannad, lessen, deppig och innesluten i sig själv med sina tankar och ångest. Det är ett sätt att bearbeta sorgen. För det är en sorg att få ett sjukdomsbesked av det här slaget. Det betyder inte att du är en otacksam dålig människa. Det betyder bara att du är en vanlig människa.
Jag kan tänka mig att du blir ensam med dina tankar eftersom inte så många i din direkta närhet kan dela din upplevelse fullt ut. Jag vet inte om du har kontakt med andra i liknande situation genom forum eller nåt liknande. Alla människors liv är ju unika och inget är exakt den andres likt, men upplevelserna kan vara likadana och många finner stöd i att utbyta erfarenheter, tankar, känslor och inte minst tips, med andra. T ex på www.ungcancer.se
